Zapad-2017 och Rysslands militära upplägg bakom 13 000 soldater

Hur skulle de 13 000 soldater som angavs med hänvisning till OSSE:s Wiendokument placeras ut inom ramen för övningen? Hur skulle en språngbräda för aggression kunna förberedas samtidigt som omvärldens oro framställdes som överdriven? Enligt InformNapalm hade denna taktik utvecklats under lång tid och fortsatte att förfinas.

Hur man genomför Zapad-2017

Från den 15 augusti 2017 anlände transport- och logistikförband från Rysslands väpnade styrkor till Belarus. Enligt det belarusiska försvarsministeriets presstjänst skulle ryska förband samarbeta med sina belarusiska motsvarigheter i frågor om tekniskt stöd. Det omfattade bland annat militära transportvägar, evakuering, reparation av skadad utrustning och vapen, utläggning av en fälthuvudledning samt teknik för storskalig bränsleförsörjning.

Dessa aktiviteter ingick i förberedelserna för den gemensamma rysk-belarusiska strategiska övningen Zapad-2017. Förberedelserna för årets största militära manövrer nära Nato-ländernas och Ukrainas gränser såg dock annorlunda ut. Det belarusiska försvarsministeriets presstjänst meddelade den 21 juli att logistiska stödenheter från Rysslands västra militärområde skulle anlända från och med den 23 juli. Frågan blev därför om förberedelserna började den 23 juli eller den 15 augusti. InformNapalm använde uppgifter i Wiendokumentet och öppna källor för att granska två huvudsakliga teser i den ryska propagandan om övningen.

Den första tesen

Den första tesen var att Zapad-2017 inte hotade säkerheten och stabiliteten i regionen eftersom antalet deklarerade soldater var lågt. Nyhetsbyrån TASS publicerade den 17 juli en intervju med Belarus försvarsminister Andrej Ravkov. Enligt InformNapalm var intervjun en av få detaljerade informationskällor om Zapad-2017, inom de gränser som Ravkovs position medgav. Ryska generaler hade inte lämnat journalister ens en fjärdedel så mycket information om den kommande övningen. InformNapalm formulerade det som att Ravkov därmed hade tvingats säga det han sade.

Ravkov uppgav att den praktiska träningen skulle genomföras på övningsområdena Lepel, Borisov, Losvido och Osipovitji, vid flygplatserna Ruzjany och Domanovo samt i ett område nära Dretun, sammanlagt sju platser. Omkring 10 200 soldater skulle delta, varav cirka 7 200 från Belarus väpnade styrkor och omkring 3 000 från Rysslands väpnade styrkor. Tidigare, den 20 mars, citerade Sputnik Belarus Ravkov om vilka ryska enheter som skulle komma till Belarus. Enligt honom rörde det sig om delar av den 1:a pansararmén i Rysslands västra militärområde, som hade återupprättats hösten 2014 i Moskvaområdet.

Kolahalvön, Östersjön, västra Ryssland och Belarus

Ravkov hade återkommande betonat att det totala antalet soldater i övningarna i Belarus och Ryssland inte skulle överstiga 13 000. Siffran var inte slumpmässig. Enligt Wiendokumentet 2011 ska andra deltagande OSSE-stater bjudas in som observatörer när en militär aktivitet når eller överstiger 13 000 soldater. InformNapalm tolkade den återkommande betoningen av denna siffra som medveten, särskilt när den kopplades till aktiviteter på belarusiskt territorium.

På informationsområdet hade det under den föregående månaden också lanserats en teori, sannolikt i Ryssland, om att det rörde sig om helt separata övningar som genomfördes under samma namn. Ravkov talade om upp till 13 000 soldater men gjorde ingen tydlig uppdelning mellan aktiviteterna på Kolahalvön, i Östersjöområdet, i västra Ryssland och i Belarus. Han beskrev manövrerna som en helhet. Samtidigt uttryckte flera Nato-länder oro för att den deklarerade styrkan på 13 000 soldater i praktiken skulle kunna vara betydligt större. The New York Times rapporterade om uppskattningar på upp till 100 000 soldater.

InformNapalm bedömde att oron hade stöd i andra uppgifter. Den ryska tidningen Nezavisimaya Gazeta citerade den 11 augusti befälhavaren för Rysslands luftlandsättningstrupper, Andrej Serdjukov. Han uppgav att tre divisioner under hans befäl skulle delta i Zapad-2017, inte i Belarus utan i Pskovregionen, som ingår i Rysslands västra militärområde. Vid artikelns publicering innehöll det ryska försvarsministeriets webbplats även uppgifter om förberedelser av förband i Kaliningrad-, Leningrad-, Pskov-, Moskva-, Brjansk- och Voronezjregionerna. Förutom styrkor från det västra militärområdet skulle även Östersjöflottan och Norra flottan delta i manövrerna.

Wiendokumentets gränser och det ryska upplägget

Wiendokumentet innehåller också begränsningar för mycket stora militära aktiviteter. En deltagande stat får inte genomföra mer än en anmälningspliktig militär aktivitet med fler än 40 000 soldater under en period av tre kalenderår. Enligt InformNapalms analys hade Ryssland sedan 2013 regelbundet genomfört strategiska övningar där betydligt fler än 40 000 personer berördes. Analysen beskriver hur denna praxis utvecklades under Zapad-2013 och förfinades våren 2014 vid gränsen till Ukraina.

Enligt analysen bestod upplägget av två delar. För det första genomförde det ryska försvarsministeriet inför de årliga strategiska övningarna plötsliga kontroller av stridsberedskapen inom ett militärdistrikt. Därmed kunde ett stort antal enheter sättas i stridsberedskap samtidigt som det formellt deklarerade antalet deltagare i själva övningen hölls kring 13 000 soldater.

För det andra pekade InformNapalm på flera tidigare militära manövrer. Den 26 februari 2014 genomfördes en plötslig kontroll av stridsberedskapen inom Rysslands västra och centrala militärområden. Truppernas beredskap höjdes klockan 14.00 Moskvatid. InformNapalm kopplade tidsmässigt detta till händelserna i Simferopol samma dag, då människor på Krim blockerade byggnaden som tillhörde Krims högsta råd. Under natten därefter dök de så kallade ”gröna små männen” upp.

Den 24 april 2014 började Ryssland, enligt InformNapalms analys i praktiken fortsatte, koncentrera sina väpnade styrkor i regioner som gränsar till Ukraina. De ryska aktiviteterna beskrevs som övningar med bataljonstaktiska grupper ur kombinerade förband i de södra och västra militärområdena. InformNapalm kopplade samtidigt koncentrationen till inledningen av den ukrainska antiterroristoperationen i Donbas. I början av maj hade enligt analysen upp till 40 000 soldater koncentrerats längs den ukrainska gränsen från Brjansk till Rostov-na-Donu, samtidigt som Wiendokumentet fortfarande följdes formellt.

Den andra tesen

Den andra tesen var att Zapad-2017 inte hotade säkerheten och stabiliteten i regionen eftersom övningen hade en ”defensiv” karaktär. Belarusiska och ryska generaler upprepade att Zapad-2017 var en uteslutande defensiv övning med syftet att stärka fred och säkerhet. InformNapalm ställde detta mot västerländska uppgifter om att moment i Kaliningradregionen kunde omfatta förberedelser för användning av det taktiska robotsystemet Iskander med kärnvapenstridsspetsar. Artikeln bedömde att detta inte bidrog till ökad säkerhet i regionen.

InformNapalm framhöll att även officiella källor gav anledning till frågor. Befälhavaren för Rysslands luftlandsättningstrupper, Andrej Serdjukov, beskrev uppgifterna för förband i Pskovregionen så här. ”I ett verkligt krig kommer fallskärmssoldater att utföra uppgifter för att nå fiendens styrkor från luften. De måste genomföra stridsoperationer och agera autonomt, isolerade från huvudstyrkorna.” InformNapalm drog slutsatsen att sådana uppgifter hade mycket lite gemensamt med ett rent defensivt uppdrag.

I Leningradregionen började ingenjörsförband ur Rysslands västra militärområde i början av juni 2017 arbeta med befästningar och teknisk utrustning på övningsområdena. Militärområdets presstjänst uppgav att soldater vid taktiska operationer skulle röja minfält och skapa passager för personal och utrustning.

Från och med våren förberedde sig även den 20:e kombinerade armén för övningen. Armén hade flyttats från Nizjnij Novgorod till Voronezj efter att kriget i Ukraina hade inletts. Övningarna beskrevs officiellt som den största samlingen av förband ur Rysslands väpnade styrkor. InformNapalm beskrev utvecklingen sedan 2014 som uppbyggnaden av en slagkraft bestående av tre arméer riktade västerut inom Rysslands västra och södra militärområden. Nya divisioner byggdes samtidigt upp nära de rysk-belarusiska och rysk-ukrainska gränserna. I Moskvaområdet fanns den 1:a pansararmén, i Smolensk-, Brjansk-, Belgorod- och Voronezjregionerna den 20:e kombinerade armén och i Rostovregionen hade den 8:e kombinerade armén bildats.

Radikalisering av Ukraina

InformNapalm lyfte även fram ett uttalande av Rysslands dåvarande ambassadör i Belarus, Aleksandr Surikov, som artikeln beskrev som cyniskt. År 2016 framhöll Surikov att den omfattande ryska militära närvaron vid den västra gränsen var en ”förebyggande åtgärd” med anledning av vad han kallade en radikalisering av det ukrainska samhället. Enligt ambassadören var utplaceringen av fullskaliga divisioner motiverad för att ”skydda Rysslands gränser” mot en attack från Ukraina.

InformNapalm bedömde att åtminstone två strategiska övningar i modern rysk militärhistoria snarare hade karaktären av förberedelser för angrepp mot grannländer än av verksamhet som stärkte fred och säkerhet. Artikeln hänvisade bland annat till hur Moskva använde övningen Kaukasus-2008 för att gruppera trupper. Kort därefter gick ryska styrkor in i Georgien.

Under Zapad-2013 i Belarus motsvarade den operativa grupperingen av trupper enligt InformNapalms analys i hög grad den gruppering som Ryssland senare byggde upp längs den rysk-ukrainska gränsen 2014. Nedan visas bilder som enligt InformNapalm illustrerar denna jämförelse. Materialet hade tidigare publicerats av Ukrainas militära underrättelsetjänst.

Ordlek eller tidsbrist

Frågan om orsakssambandet mellan den senaste tidens många publikationer om Zapad-2017 förblev öppen. Den 10 augusti lade Rysslands president Vladimir Putin fram ett protokoll för statsduman om ratificering av avtalet mellan Ryssland och Belarus om gemensamt skydd av unionsstatens yttre gränser och skapandet av ett gemensamt regionalt luftförsvarssystem. Som InformNapalm tidigare har beskrivit hade ändringarna antagits i november 2016 och var huvudsakligen av teknisk karaktär. Flera bestämmelser hade anpassats till ländernas nya militära doktriner. Belarus antog sin nya doktrin i juli 2016 och Ryssland i december 2014.

Tidpunkten då dokumentet lämnades in för ratificering hade enligt analysen stor betydelse. Enligt belarusisk lagstiftning skulle ett sådant protokoll godkännas genom ett presidentdekret. Lukasjenko gjorde detta den 10 mars 2017. Enligt rysk lagstiftning räckte däremot inte presidentens underskrift, utan dokumentet behövde också ratificeras av statsduman. Duman skulle återuppta sina sammanträden efter sommaruppehållet den 11 september.

InformNapalm ställde retoriskt frågan om det skulle saknas röster för dokumentet och utgick i analysen från att det skulle godkännas. Artikeln framhöll samtidigt att Putin inte hade agerat på de antagna ändringarna från november till juli. Han väntade dock inte till den ordinarie höstsessionen, eftersom ett utdraget utskottsarbete annars kunde innebära att övningen, som skulle inledas den 14 september, började utan ett uppdaterat avtal. InformNapalm bedömde att förklaringen inte främst låg i byråkrati utan i ett behov av att skrämma de länder som, enligt artikelns formulering, Moskva redan år 2000 hade definierat som fiender.

Lukasjenko indragen i hybridkriget

InformNapalm bedömde att Ryssland hade dragit in Lukasjenko i sitt hybridkrig. Vad han i så fall fick i utbyte angavs som ett ämne för en separat artikel. Enligt InformNapalms tidigare granskning hade processen börjat redan 2013, när rysk militär materiel och personal började överföras till belarusiska militärflygfält.

I analysen beskrevs Belarus därmed som ett land som hade gått från att vara partner till att bli ett objekt för rysk politik. InformNapalm skrev att Lukasjenko kanske inte insåg att ytterligare provokationer kunde följa. Moskva hade enligt artikeln inte heller släppt planerna på en rysk flygbas i Belarus eller på utplacering av Iskander-system, även om detta vid tidpunkten främst diskuterades av pensionerade generaler.

Artikeln avslutade med bedömningen att de metoder för hybridkrigföring som Ryssland hade utvecklat sedan 2008 inte nödvändigtvis innebar att ryska styrkor marscherade genom europeiska huvudstäder. Enligt InformNapalm var det mer fördelaktigt för Ryssland att använda Belarus som en språngbräda för en fortlöpande eskalering längs gränserna mot EU och Ukraina.

---

---