Den nordiska kopplingen till Ukrainakriget har blivit allt tydligare. Den 6 oktober 2026 meddelade regeringen att Sverige från december avser att bidra med ett Patriotförband i Polen. Uppgiften är att skydda Natos logistiknod för militärt och civilt stöd till Ukraina. Sverige deltar även med stridsflyg inom Natos integrerade luft- och robotförsvar. Några veckor tidigare bedömde Danmarks militära underrättelsetjänst FE att Ryssland sannolikt kommer att intensifiera sitt hybridkrig mot Nato och väst. Risken för ett begränsat militärt angrepp mot ett Natoland bedöms fortfarande som låg, men stigande. Ett större krig betraktas fortfarande som osannolikt.

Norden som strategiskt bakre område

Ett konventionellt krig i Norden står inte nödvändigtvis för dörren. Däremot har regionens betydelse för kriget i Ukraina ökat. Sverige, Norge, Finland och Danmark ingår i den militära, industriella och logistiska struktur som möjliggör fortsatt stöd till Ukraina.

Säkerhetspolisen beskriver Ryssland som det största säkerhetshotet mot Sverige. De ryska underrättelseintressena omfattar bland annat svenska politiska beslut, Nato, militär förmåga, försvarsindustrin och kritisk infrastruktur. Även Sveriges stöd till Ukraina har en tydlig plats i den ryska underrättelseinhämtningen.

Norge gör en liknande bedömning. PST räknar med fortsatt rysk underrättelseaktivitet kring militära mål, allierade övningar, Ukraina, Arktis och de norska nordområdena. Sammantaget betyder det att Norden inte längre kan betraktas som geografiskt avskilt från kriget. Regionen ligger utanför frontområdet men innanför det strategiska område där Ryssland har konkreta intressen att kartlägga, påverka och i vissa fall störa.

Sabotaget börjar ofta långt tidigare

Det mest synliga är ofta det som brinner, exploderar eller slutar fungera. Underrättelsearbete och sabotageförberedelser börjar däremot långt tidigare. Kartläggning av transporter, lager, företag, tillträdesvägar, personal och tekniska system kan ge underlag för senare operationer.

Den danska säkerhetspolisen PET meddelade den 5 september 2026 att myndigheten ser konkret rysk planering och förberedelse av sabotage mot Danmark. Verksamheten riktas enligt PET särskilt mot försvarsindustrin och företag som har koppling till stödet till Ukraina. PET beskriver även hur människor kan rekryteras digitalt för till synes begränsade uppdrag. Det kan handla om fotografering av lager, transportmedel, företag eller tillträdesvägar. Varje enskild uppgift kan framstå som obetydlig, men tillsammans kan uppgifterna få ett helt annat värde för rekognosering och planering.

Denna arbetsmetod skapar också avstånd mellan den ryska staten och den person som utför uppdraget. Den enskilde behöver varken vara rysk medborgare eller känna till den verkliga beställaren. Säpo använder begreppet förbrukningsagenter för personer som rekryteras till begränsade uppgifter och därefter kan överges av uppdragsgivaren.

Rekrytering utan rysk bakgrund

Norska PST har varnat för att ryska underrättelse- och säkerhetstjänster försöker rekrytera ukrainare i Norge. Enligt PST kan de erbjudas pengar eller utsättas för påtryckningar. Familjemedlemmar eller egendom i Ukraina och ryskockuperade områden kan användas som hävstång.

Uppgifterna illustrerar ett större problem med föreställningen om hur en rysk agent förväntas se ut. Nationalitet är ett dåligt verktyg för att bedöma underrättelserisker. En ukrainare som har flytt undan Rysslands krig kan själv utsättas för ryska påtryckningar. En person utan någon rysk bakgrund kan samtidigt rekryteras för ett praktiskt uppdrag.

Den moderna modellen bygger ofta på tillgång snarare än identitet. En chaufför kan känna till transportvägar, medan en anställd kan ha insyn i säkerhetsrutiner. En person med lokal kännedom kan samtidigt dokumentera ett område utan att väcka uppmärksamhet. Den verkliga uppdragsgivaren kan befinna sig i ett annat land och kommunicera genom flera mellanhänder. Därför är beteende, uppdrag, kontakter och finansiering betydligt mer relevanta än efternamn, modersmål eller medborgarskap. Samma princip gäller vid granskning av föreningar, religiösa miljöer och andra civila nätverk.

När det vanliga livet blir täckmantel

Den traditionella underrättelseverksamheten har samtidigt inte försvunnit. Norge har ett av Nordens tydligaste moderna exempel genom Michail Valerijevitj Mikusjin. Han arbetade som gästforskare vid UiT Norges arktiska universitet i Tromsø innan PST grep honom i oktober 2022.

Mikusjin hade uppträtt under brasiliansk identitet men identifierades senare som rysk medborgare. Han misstänktes för grov underrättelseverksamhet och ingick i fångutväxlingen mellan Ryssland och västländerna i augusti 2024. PST-chefen Beate Gangås beskrev utväxlingen som det närmaste möjliga ryska erkännandet av hans roll som underrättelseofficer i Norge.

Fallet visar varför uttrycket ”sovande agent” ofta blir missvisande. En illegalist behöver inte ligga passiv under många år och sedan plötsligt aktiveras. Den verkliga styrkan finns i den konstruerade identiteten och möjligheten att etablera förtroende och relationer. Akademiska miljöer, företag och civila nätverk kan ha underrättelsevärde utan att hemligstämplade handlingar förekommer. Personkännedom, forskning, kontaktnät och förståelse för beslutsprocesser kan tillsammans skapa ett betydande informationsövertag.

Civila miljöer kräver precision

Diskussionen om ryska kulturföreningar, religiösa samfund och andra civila miljöer kräver därför stor noggrannhet. Ett långt liv i Sverige, ryskt ursprung eller äktenskap med en svensk innebär inte något belägg för underrättelseverksamhet. Säpo konstaterar dessutom att den ryska staten kartlägger personer inom den ryska diasporan. Ryska medborgare kan utsättas för påverkan, övervakning eller försök till rekrytering. Personer i dessa miljöer kan alltså själva vara måltavlor för den ryska staten.

Det finns samtidigt organisationer där svenska myndigheter har identifierat betydligt mer konkreta säkerhetsproblem. Säpo anger den rysk-ortodoxa kyrkan under Moskvapatriarkatet som en plattform som den ryska staten har använt för underrättelseinhämtning och annan säkerhetshotande verksamhet. Verksamheten har enligt Säpo riktats både mot Sverige och personer inom den ryska diasporan. Det är en myndighetsbedömning av hur en organisation har kunnat användas. Den innebär inte att varje präst, församlingsmedlem eller besökare deltar i underrättelseverksamhet. Skillnaden mellan dokumenterade strukturer och kollektiv misstanke måste upprätthållas.

Fastigheter i strategiska lägen

Fastighetsägande har blivit en tydligare del av den nordiska säkerhetsdebatten. I augusti 2026 ansökte Fortifikationsverket, på Försvarsmaktens uppdrag, om att få expropriera en fastighet nära Musköbasen. Fastigheten ligger vid ett av inloppen till marinbasen och ägs av en person med ryskt medborgarskap.

Försvarsmakten bedömer att platsen har särskilda förutsättningar för att förstärka skyddet av Musköbasen, bland annat mot drönare. Myndigheten hänvisar även till säkerhetsläget och ägarsituationen. Detta är däremot inte bevis för att fastigheten har använts för spioneri eller sabotage. Det verifierbara är att Försvarsmakten har bedömt platsen som särskilt lämpad för att förstärka skyddet av Musköbasen och samtidigt hänvisat till säkerhetsläget och ägarsituationen.

Skillnaden mellan risk och bevisad verksamhet är avgörande. Ett strategiskt läge kan möjliggöra observation, teknisk utrustning eller påverkan på tillträde. Sådana möjligheter kan motivera förebyggande åtgärder utan att ett brott redan har konstaterats. Sverige har samtidigt börjat utreda starkare möjligheter att ingripa mot fastighetsinnehav som kan hota nationell säkerhet.

Finland har redan skärpt reglerna

Finland har gått längre än Sverige när det gäller utländska fastighetsförvärv. Sedan den 15 juli 2025 gäller särskilda begränsningar för vissa förvärv med koppling till stater som bedöms kunna hota den nationella säkerheten. Ryssland och Belarus omfattas av regleringen. Under 2026 har Finlands försvarsministerium fortsatt att stoppa fastighetsaffärer när myndigheten bedömt att förvärven kan påverka säkerheten eller myndigheternas handlingsmöjligheter. Resonemanget bygger på att fastighetsägande kan ge ett långsiktigt fotfäste i geografiskt känsliga områden.

Frågan har även aktualiserats genom fastigheter som ägs av personer med starka kopplingar till den ryska ekonomiska eliten. Ett känt exempel är den EU-sanktionerade ryske affärsmannen Igor Kesaev, som har ägt ön Kotasaari i Puumala vid Saimens djupfarled. Finländska myndigheter har följt fastigheten och myndighetsåtgärder har genomförts där. Inte heller detta gör fastigheten till en bevisad underrättelsebas. Strategiskt läge, sanktionerad ägare och myndighetsintresse motiverar granskning, men kan inte ersätta faktisk bevisning.

Underrättelseinhämtning som grund för påverkan

Rysslands verksamhet får en djupare betydelse när underrättelseinhämtning och informationspåverkan betraktas som delar av samma kedja. Säkerhetspolisen offentliggjorde i augusti 2026 att en rysk underrättelseoperation i Sverige hade kartlagts och motverkats. Operationen hade enligt Säpo planerats och styrts av Rysslands utrikesunderrättelsetjänst SVR. En del av verksamheten bestod i att inhämta kunskap om svenskt beslutsfattande. Informationen skulle kunna användas för påverkan kring polariserande frågor och för att undergräva svenska beslutsprocesser.

Det är en viktig skillnad mot föreställningen att underrättelsetjänster främst försöker stjäla militära hemligheter. Kunskap om hur ett samhälle fattar beslut kan också vara värdefull. Den kan visa vilka frågor som skapar konflikter, vilka personer som har inflytande och vilka argument som påverkar opinionen. När sådan kunskap används för att forma motståndarens handlingsalternativ ligger resonemanget nära teorin om reflexiv kontroll.

Reflexiv kontroll påverkar själva valet

Reflexiv kontroll har sina rötter i sovjetiskt och senare ryskt strategiskt tänkande. Begreppet beskriver försök att påverka de antaganden och den information som ligger bakom motståndarens beslut. Målet behöver inte vara att övertyga mottagaren om en viss ideologi. Det kan vara mer effektivt att påverka hur olika alternativ bedöms. Motståndaren ska helst uppleva beslutet som sitt eget, även när informationsmiljön har formats av någon annan.

NATO Strategic Communications Centre of Excellence har analyserat reflexiv kontroll som en metod för påverkan på motståndarens beslutsprocess. Begreppet bör däremot inte användas som etikett för varje rysk informationsoperation. För en sådan slutsats krävs kunskap om operationens faktiska avsikt och planering.

I Ukrainakrigets sammanhang blir principen ändå relevant. Ryssland behöver inte få en nordisk befolkning att stödja Kreml. Det kan räcka att förstärka tvekan kring militärt stöd till Ukraina, skapa rädsla för eskalering eller fördjupa motsättningar kring kostnaderna. Den eftersträvade effekten kan alltså vara ett förändrat beslut snarare än en förändrad ideologisk övertygelse.

Kognitiv krigföring går längre än reflexiv kontroll

Kognitiv krigföring är ett bredare begrepp. NATO Allied Command Transformation beskriver området som verksamhet som påverkar människors kognition och därigenom deras attityder och beteenden. Fokus ligger inte enbart på informationens innehåll, utan på hur information uppfattas och bearbetas.

Perception, känslor, tillit och förmågan att bedöma risker blir då delar av konfliktens terräng. Verkliga händelser kan blandas med falska berättelser, selektiv information och digital förstärkning. Effekten kan bli betydande även när mottagaren aldrig accepterar ett tydligt pro-ryskt budskap.

Myndigheten för psykologiskt försvar har beskrivit Ryssland som den främsta utländska informationspåverkansaktören mot Sverige. Ett centralt mål är att försvaga det politiska, ekonomiska och militära stödet till Ukraina. Även Nato, EU och svenska beslutsprocesser hör till de områden som berörs. En operation behöver därför inte skapa en enhetlig opinion. Polarisering, misstro, uppgivenhet och osäkerhet kan vara tillräckliga resultat.

Vaksamhet utan att spä på rädslan

Det öppna samhället står därför inför ett dubbelt problem. Att underskatta rysk underrättelseverksamhet, sabotageplanering och påverkan skapar uppenbara säkerhetsrisker. Men överreaktioner kan också gynna en motståndare. Om varje tekniskt fel betraktas som sabotage och varje rysk person som potentiell agent försämras den analytiska förmågan. Samhället riskerar samtidigt att skapa den rädsla och polarisering som en påverkansoperation kan vara utformad för att förstärka.

Det finns redan tillräckligt många verifierade fall för att spekulationer inte ska behövas. Mikusjin visar att ryska illegalister har verkat i Norden. Säpo har ingripit mot en SVR-styrd operation i Sverige. PET ser konkret sabotageplanering i Danmark. PST varnar för rekryteringsförsök i Norge. Svenska och finländska myndigheter behandlar vissa strategiskt belägna fastigheter som säkerhetsfrågor.

Den relevanta frågan är därför inte om en person heter Olga eller Anders, är gift med en svensk eller deltar i ryskt kulturliv. Frågan är vilka handlingar, kontakter, uppdrag, finansieringsflöden och relationer till statliga strukturer som faktiskt går att belägga. När motståndarens mål kan vara att påverka själva beslutsprocessen blir ett nyktert och källkritiskt omdöme en del av försvaret.

Materialet är sammanställt av Andrij Lisitsyn för InformNapalm.