Här återger vi en god sammanfattning av den militära situationen i östra Ukraina, ursprungligen publicerad av våra partners ”Petr&Mazepa” under rubriken ”Good morning Vietnam – Slutet av juni”! Texten är full av detaljer som kan vara av intresse för våra utländska läsare. /Redaktionen

Under de sista dagarna i juni inträffade några av de hårdaste striderna sedan offensiverna kring Mariinka och Novolaspa. Vid sidan om striderna i Avdïvkas industriområde – Promka – flammade stridigheter upp på andra platser. Striderna kom inte som någon överraskning då båda sidor hade bråttom att nå sina mål för sommarperioden. Detta är nu ett hybridkrig med betoning på massiva mediakampanjer kombinerat med konstant militärt tryck för att trötta ut motståndaren.

Enligt officiella uppgifter (som inte inkluderar Högra Sektorn) led vi upp till 26 döda och cirka 170 skadade bara under juni månad. Siffrorna för maj månad var ungefär desamma och enligt vissa källor ännu högre. Statiskt skyttegravskrig är alltid blodigt och den här perioden var inte på något sätt annorlunda. Fienden led också svåra förluster som resultat av att de återkommande försökte trycka bort oss från våra befästa positioner och av att de framryckte genom djupa minfält.

Det kommer dagligen rapporter om förluster bland hybridarméns fotfolk. Striderna om inbuktningen vid Svitlodarsk, operationer i kustområdet vid Azovska sjön och granatkastarangrepp i Sakhanka, kostade den fientliga hybridarmén upp emot 15 döda, 8 tillfångatagna och ett flertal sårade. Dessa siffror avser endast några få dagars strider och har publicerats i öppna källor. Vi kan bara gissa hur många förluster motståndarna i de så kallade ”folkrepublikerna Donetsk och Luhansk (DNR/LNR) har lidit eftersom de inte ens efter två års krig har lyckats föra gemensam statistik över sina döda och sårade.

Vad har förändrats under den aktuella perioden? 27 juni genomförde den 54:e separata spaningsbataljonen tillsammans med den ukrainska frivilligarmén en mycket framgångsrik operation i närheten av byn Vodiane. Vi kan inte avslöja några detaljer för ögonblicket men terroristerna kunde skatta sig lyckliga att bara förlora 8 man tillfångatagna och 3 döda ingenjörssoldater från den så kallade ”DNR:s marinkår”. Det är dessutom särskilt intressant att titta på videon som togs vid förhöret med de tillfångatagna: folket som skickades ut att förbereda bakhåll och utföra andra specialuppgifter hade bara tjänstgjort i ungefär en månad, under befäl av en gruppchef med endast 4 månaders erfarenhet. Äventyret slutade som man kan tänka sig, med förluster på deras sida.

Fortsättningsvis var det bullrigt omkring Dokuchaevsk där motståndarsidan använde sig av artilleri, inklusive tyngre bandgående pjäser. Tungt artilleri användes också kring Toretsk nära Horlivka, där terroristerna klagade på att de blev beskjutna. Vid Avdïvka används granatkastare traditionsenligt var natt, medan vi håller våra ställningar och dominerar viadukten och vägbanken med eld. Vi håller våra positioner både bland byggnaderna och vid vinodlingarna.

I inbuktningen vid Svitlodarsk genomförde Ukrainas väpnade styrkor 29 juni en begränsad attack mot fiendens frontposteringar, där enheter ur 54:e och 59:e infanteribrigaderna och det första anfallskompaniet ur den ukrainska frivilligarmén deltog. Fiendens försvar kollapsade helt som ett resultat av denna stridsspaning och enheter ur den ryska hybridarméns 7:e brigad drog sig tillbaka. Vi tog höjderna mellan Lohvynove och Kalynivka. Vi sköt också med granatkastare mot de vikande fiendestyrkorna. Efter några timmar svarade fiendens artilleri med aktiv beskjutning, med upp emot tre batterier [övs anm: ett batteri består av 6-8 pjäser] från Horlivka till Yenakijeve. Den 7:e brigaden är ökänd för sitt kraftiga supande – de betraktas inte som ett särskilt pålitligt förband ens bland de sina. För att nödtorftigt staga upp linjen kallade fienden in enheter ur hybridarméns 100:e motoriserade skyttebrigad, förstärkta av stridsvagnar och artilleri.

Eldväxlingen pågick i flera timmar. Fienden besköt inte bara höjderna de nyss förlorat utan även andra platser, med artilleri. De använde allt de hade – stridsvagnskanoner, 122 mm tubartilleri inklusive 2S1 Gvozdika bandhaubitsar, granatkastare och tidvis också salvpjäser (MLRS). Striden rasade i inte mindre än 8-10 timmar, längs höjd 236.1 till Hriazevski-dammen, genom byggnaderna nära dammen och upp mot höjderna nära Mironivskiy. Fienden ådrog sig kraftiga förluster, inklusive en officer som fortfarande befann sig i ett skyddsvärn efter att terrängen tagits av ukrainska styrkor. På vår sida räknade vi 3 döda.

Det här var inget massivt anfall vare sig på strategisk eller taktisk nivå, det var inte ens i närheten av rensningen av Vulehirsk eller striderna kring Debaltseve. Denna högsta lokala incident blåstes förstås upp till oanade proportioner i de sociala nätverken. Officiellt, i media, går den ukrainska armén endast till motattack som svar på terroristernas nattliga angrepp. Inofficiellt var detta en kraftig signal till den politiska processen: genom att attackera genom ingenmansland och förstöra fiendens frontpositioner gav vi uttryck för att det vore bra att uppfylla [Minsk] överenskommelsen lite snabbare; [till Ryssland] att inte höja insatserna och riskera att återigen skicka in [reguljära] invasionstrupper, med kraftigare sanktioner som följd.

I vilket fall som helst är det inte Ukraina som bryter mot någon överenskommelse – striderna pågår i en zon som enligt Minsk-överenskommelsen ska stå under ukrainsk kontroll, på territorium som togs ifrån oss mitt under pågående förhandling vintern 2015. Så som fienden en gång gjorde vid Mariinka gör vi nu mot dem: vi testar deras reflexer, inklusive hur snabbt Ryssland reagerar; när deras reserver anländer; när deras artilleri och moteldssystem går igång; hur deras samband reagerar på vår elektroniska krigföring.

Sedan [striderna vid] Shyrokine är initiativet generellt sett på vår sida. Med början vid förra sommaren är det fienden som får ta emot attacker vid frontposteringar, som lider förluster, som tvingas försöka gå rakt på över fronten och slå sig blodiga mot våra ställningar i industriområden utan några nämnbara framgångar. Trots att ”inte särskilt mycket pågår” förlorade fienden 6 döda vid Sakhanka när de utsattes för granatkastareld. Vid samma tid tog vår spaningsbataljon 8 fångar och förde in dem med säckar över huvudet, medan våra specialstyrkor rörde sig in på terroristkontrollerat område och kidnappade en person som var ansvarig för att våra soldater dödades när de försökte rädda en nedskjuten pilot. Under de senaste veckorna har trenden vänt för de ukrainska styrkornas aktiva operationer i ”den gråa zonen” – vi dikterar nu tid och plats för striden.

Den ryska hybridarmén fortsätter i samma stil: massiva artilleriangrepp vid skymningen, registrerande eld och korta intensiva eldstötar från artilleriet, vandrande eld från granatkastare och granatsprutor och ständig aktivitet från prickskyttar. 29 juni angrep de Krasnohorivka med granatkastare. Nära Novotroitske stoppade våra styrkor en flankerande attack: fiendens anlopp stoppades effektivt med tung eld. I närheten av Avdïvka uppstår regelmässigt strider i skymningen, oftast med inslag av tunga kulsprutor och ibland med artilleri. Donetsk-triangeln är het. Det är spänt vid fronten hela vägen från Azovska sjön upp till Zaytseve och inbuktningen vid Svitlodarsk. I närheten av Mariupol omfattar detta Shyrokine, Hnutove, Talakivka, Pishchevyk och Hranitne. Där inträffade kortvariga attacker med tungt artilleri upp till 152 mm kaliber, inklusive tunga bandgående haubitsar. 2B9 Vasilek automatiska granatkastare, granatsprutor och 120 mm granatkastare används regelmässigt. Våra marinkårssoldater led förluster i den här sektorn (1 död och 3 sårade) när de träffades av en 82 mm granat från en granatkastare, medan de höll på att laga mat. I den södra sektorn använder sig den ryska hybridarmén vanligtvis av omgrupperande bandhaubitsar, ZU-23-2 luftvärnskanoner och pansarvärnsrobotar: här är det vanligare med regelrätta artilleridueller än någon annan stans. Det är avsevärt lugnare i norr, i området som kontrolleras av styrkor ur den så kallade ”LPR”, men även här inträffar strider ibland kring Novozvanivka, Novoaleksandrivka och Popasna.

Låt oss nu dra några slutsatser. Under den omtalade perioden har enheter ur 10:e separata bergsjägarbrigaden intagit positioner i ”stallområdet”, där den ryska hybridarméns styrkor var grupperade när slaget om staden [Avdïvka?] stod som hetast. Nu ser vi ett tydligt mönster – vi förlitar oss på bebyggda och befästa områden, vi spenderar månader åt att förstärka våra positioner, vi skapar ett sammanhållet försvar med överlappande eldområden, skyddsvärn och kraftigare skyddsrum, vi skapar samband med våra sidoförband och länkar ihop oss med deras eldområden – och sedan tar vi ett steg i taget, framåt, och tar dominerande höjder i området. Det var så det var i Shyrokine med ”Mayak” och byarna där, det är så det var i Avdïvkas industriområde, liksom vid höjderna kring Dokuchaevsk och Svitlodarsk; nu ser vi samma sak i Mariinka.

Fienden försöker reagera, de försöker hindra oss från att konsolidera, och vi skjuter tillbaka med granatkastare från våra positioner. När fienden sätter in artilleri och salvpjäser befinner sig vårt artilleri i sina basområden bortom deras räckvidd – all materiel inklusive fordon, ammunition och bränsle är maskerat och skyddat. När fienden öppnar eld går vårt artilleri fram, utan hela sitt bagage, till förberedda pjäsplatser för att avge svarseld. När de skjutit klart drar de sig snabbt tillbaka utanför fiendens räckvidd. Vi förstärker nu den här taktiken med tillförsel av ytterligare några artilleriradarenheter, liksom säkrare digitalt samband. Vi väntar också på att få tillgång till drönare. Sammantaget ger detta oss ökad möjlighet till aktivt försvar där vi kan svara på infiltration i ”den gråa zonen”, vi drar nytta av ett gemensamt eldledningssystem, vi blir bättre på moteld med artilleri och kan skapa tryck på fienden från flera riktningar samtidigt.

Trycket stiger gradvis – i den centrala sektorn, i den södra, i inbuktningen kring Svitlodarsk. Vi gav dem på pälsen vid Zaytseve, vi bekämpade deras ingenjörssoldater vid Vodiane, vi förstörde 7:e terroristbrigadens befästningar och brigadchefen för Zaria-brigaden eliminerades av våra specialtrupper (två andra chefer för separatistförband hade tur som överlevde). Vi håller Mariinka, vi dominerar hybridarméns försörjningslinje med eld vid Avdïvkas industriområde och i närheten av Dokuchaevsk. Legoknektarna led förluster nära Sakhanka och två fientliga kompanier blev förödda nära Yasynovata-viadukten. Allt går enligt plan.

Bryter Ukraina mot Minsk-överenskommelsen? Nåväl, enligt Minsk ska Avdïvka kontrolleras av Ukrainas armé. Samma sak gäller för våra positioner vid Svitlodarsk och vid kuststräckan. Vi bryter inte mot någonting. Förr eller senare kommer situationen att explodera. När det händer kommer vi att ha ett antal bataljonsstridsgrupper som tränats i Yavoriv och Shyrlan; vi kommer att ha hundratals renoverade artillerisystem, mer är 40 artilleriradarenheter, 70-80 nya drönare och mer än 1500 pansarvärnsrobotar som producerats under 2015 och 2016.

Den ryska hybridarmén kan försöka sig igen på att erövra ett djup av 15-20 kilometer per år, till priset av hundratals döda och sårade. De kan försöka bryta sig igenom kilometervis av skyttegravar och stridsställningar, de kan försöka ta mindre städer som Mariinka och gränder om fyra byggnader. Eller så kan de fortsätta att hålla ut under elden av granatkastare och granatsprutor, de kan begrava sina chefer och ledare, och fortsätta dölja sina verkliga förluster också för sina egna supportrar. Det bästa alternativet för dem vore att lämna över gränsen till OSCE, att börja reparera sin egen sviktande ekonomi och återgå till att försöka fixa sina egna ryska problem. Vi har initiativet, och hur man än vänder på saken är det hybridarmén som har dragit allt detta över sig själva genom att försöka sig på att erövra en hel region, genom angreppet på Debaltseve mitt under pågående förhandlingar, genom ständig beskjutning av våra positioner med tungt artilleri. De senaste striderna är bara ett fullt adekvat svar.

Fienden har sedan länge slutat prata om att de ska ”marschera mot Kyiv”. Deras mål har reducerats till att erövra ”strategiska” vinodlingar och stall. Förvisso har vi inte råd att förlora 50 människor om dagen i massiv krigföring, och vi har inte råd att ställa ekonomin på krigsfot. Det är därför vi behöver fortsätta på den inslagna vägen – att gräva ned oss lokalt och blockera den ryska diplomatin globalt. Det finns inget annat sätt. Det är en lång och blodig väg till slutet, men Ukraina kommer att gå hela vägen. Förr eller senare kommer vi att segra.

Källa: Petr&Mazepa.

Översättning och redigering av Von de Plume.