Medan Ryssland genomför en kontroversiell och riskabel militär operation i Syrien, undrar många bedömare varför Putin tar denna risk? Är Moskvas intressen i regionen så viktig? Vilka fördelar har man av att stöda Assadregimen?
Rysslands dubbla åtagande i Damaskus med militära rörelser kan göra en skillnad i kriget för Assad, men också utlösa ett finansiellt bakslag därhemma. I själva verket har det militära stödet till Assad flera målinriktningar. Rysslands motiv att ingripa i Syrien är baserat på landets geopolitiska strategi för Mellanöstern, men där finns också rena ekonomiska intressen.
Västs tillbakadragande av sanktioner
För det första hoppades Moskva uppenbarligen att Väst skulle dra tillbaka sina sanktioner och isoleringspolitik, efter Kremls aggression mot Ukraina och dess annektering av Krim. I detta sammanhang ville Ryssland framstå som en global aktör som bekämpar terrorism och en kraft som är nödvändig för att lösa den syriska krisen.
Stöd till shia-styrkor ledda av Iran, Damaskus och Hizbollah
För det andra har Ryssland fattat ett långsiktigt beslut om att ansluta sig till en strategisk union med Iran. Men när det kommer till en sekteristisk konflikt mellan turkiska, Saudiarabiska, och USA-stödda sunnigrupper på ena sidan och shia-styrkor ledda av Iran, Damaskus och Hizbollah, är det ett mycket riskfyllt spel för Kreml eftersom Rysslands egen muslimska befolkning huvudsakligen är Sunni.
Rysslands enda flottbas i Medelhavet
För det tredje är Syrien värdland för Rysslands enda flottbas i Medelhavet, närmare bestämt i staden Tartus. Det råder ingen tvekan om att Moskva inte vill förlora denna. I början av Syrienkonflikten uppgav en högt uppsatt militär befälhavare i den ryska armén att basen i Tartus var oumbärlig för ryssarna. I själva verket är den en del av Moskvas strategiska och geopolitiska intressen. Samtidigt är grannstaden Latakia platsen för Rysslands största utländska signalspaningsstation och framtida flygbas.
Rysslands ekonomiska intressen
För det fjärde försvarar Ryssland sina ekonomiska intressen. Landet har värdefulla militära kontrakt och energiinvesteringar som skulle gå förlorade om Assad skulle avsättas. Redan 2011 hade Moskva betydande vapenhandel och investeringar för nästan $ 20 miljarder, enligt tidningen «The Moscow Times». Dessa projekt omfattade infrastruktur, energi, turism, kärnkraftverk, samt olja och gasprospektering.
Enligt den ryska statlig nyhetsbyrån RIA Novosti, har Moskva undertecknat lukrativa vapenkontrakt med Assadregimen värda ungefär $ 4 miljarder dollar. Dessa omfattar MiG-29 jaktplan, Pantsir luftvärnsmissiler, artillerisystem och pansarvärnsvapen. Syrien har varit en konsument ryska vapen sedan Sovjettiden och vapenhandeln intensifierades efter det att Assad och Putin kom till makten år 2000.
Enligt Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut «SIPRI», stod Ryssland för 78 procent av Syriens vapeninköp mellan 2007 och 2012. Rysk vapenförsäljning till Syrien nådde en summa på $ 4,7 miljarder mellan 2007 och 2010. Ryssland förser Syrien kontinuerligt med moderna vapen för att ytterligare förbättra landets stridskapacitet. År 2008 gick Syrien med på att köpa MiG-29SMT stridsflyg, Pantsir S1E luftförsvarssystem, taktiska missilsystem Iskander, flygplan av typen Yak-130, och två Amur-1650 ubåtar från Ryssland. Detta gjorde Damaskus till Moskvas sjunde största kund.
Före kriget hade Syrien en av de största stridsvagnsarsenalerna, inte bara i Mellanöstern. I den syriska arsenalen ingick cirka 1,700-1,800 enheter T-72 stridsvagnar av olika modifikationer. Det totala antalet stridsvagnar, inklusive T54 och T55s och tidigare versioner av T-62 i depåer låg uppemot 4500 styck. Dessutom fanns tusentals bepansrade trupptransportfordon, strids- och andra lätta pansarfordon, och tusentals rörartilleripjäser, däribland hundratals 122 mm 2S1 och 152 mm 2S3 självgående haubitsar. Syrien hade också ett stort lager av Sovjet-tillverkade taktiska raketer och kortdistansrobotar, Scud kortdistansmissiler och Tochka-U taktiska missiler.
En betydande del av den syriska regimens stridsvagnar, pansarfordon och artilleripjäser har gått förlorade i kriget. Luftvärnsstyrkorna och flygvapnet har lidit stora förluster. Det beror främst på beslag av flygbaser i de norra och östra delarna av Syrien, samt intensifierad beskjutning av banor och ramper, användning av bärbara luftvärnssystem riktade mot flygplan och helikoptrar, främst under start och landning.
Under 2010 var den ryska exporten till Syrien $ 1,1 miljarder. Ryska Stroytransgaz byggde en anläggning för bearbetning av naturgas, 200 kilometer öster om Homs i Al-Raqqa-regionen där bolaget var inblandat i tekniskt stöd för byggandet av «Den Arabiska Gasledningen».
Företaget Stroytransgaz ägs uteslutande av en rik rysk affärsman (Putins nära vän) vid namn Gennadij Timchenko. Stroytransgaz är verksamt i Syrien sedan 2000 och har minst fyra projekt i landet, skriver webbplatsen Rufabula. Det ryska företaget har erhållit ett kontrakt för byggandet av «Den Arabiska Gasledningen» på 319 km och «Gasbehandlingsanläggning №1» (South Middle Area Gas Exploitation Project), 75 km sydost om Raqqa och 200 kilometer öster om Homs. Detta inom radien av stora fyndigheter av kolväten.
Det verkar som om huvudleverantör för Stroytransgaz i Syrien är det lokala företaget HESCO. Vd:n heter George Hashrawi som av Turkiets president Recep Tayyıp Erdoğan har anklagats för olaglig oljehandel med extremistgruppen Islamiska staten (ISIS). HESCO:s webbsida hescoco.com är under rekonstruktion. Det är dock möjligt att hitta några sidor på Google cache.
Dokument talar för att det syriska företaget HESCO sedan över 15 år bygger infrastruktur för olja och gas i Syrien, Algeriet, Sudan, Förenade Arabemiraten. Överallt är företaget underleverantör för ryska Stroytransgaz. HESCO tenderar att vara en utomeuropeisk gren av det ryska företaget. I Syrien har HESCO även samarbetat även med ryska Tyazhpromexport. Vi har funnit att företaget startat igång den första gasbehandlingsanläggningen i Homs (invigning 2009), likaså raffinaderiet i Palmyra som stod färdigt 2004.
Ryska bolag fungerar också som «Northern Project» som är det andra gasraffinaderiet för tillverkning och bearbetning av fem gasfält i sydöstra Raqqa, därtill gasledning mellan Aleppo, Homs och Idlib. Fyra anläggningar totalt. Den första är under kontroll av Assadregimen i Homs. De två andra finns i det område som kontrolleras av ISIS. Rörledningen passerar också genom det område som kontrolleras av den moderata syriska oppositionen, även om den sista anhaltspunkten styrs av regeringen.
Det har visat sig att de anläggningar som är belägna på ISIS-kontrollerat territorium varit i bruk trots det blodiga kriget. Dessutom är de fortfarande drivna av HESCO (vilket i sin tur leder till Stroytransgaz). För att kunna fortsätta att fungera har man varit tvungna att «förhandla» med ISIS. Och naturligtvis fått betala för detta.
HESCO befinner sig under sanktioner som införts för samarbetet med ISIS. Det Syriska bolagets vd George Hashrawi har ansträngt sig för att förklara för «Counter Terrorism Project» att han inte samarbetar med extremistgruppen och att han «är offer» på grund av sin befattning. Han hävdar att företagets anläggning måste fortsätta sitt arbete på ISIS-ockuperat territorium för att kunna producera och distribuera el till hela syriska befolkningen. Även Assadregimen tvingas förhandla med ISIS. Det verkar dock vara svårare att förhandla med de «moderata rebellerna» som har den syriska armén och ryska jetplan som sitt primära mål.
Vi måste också nämna Tatneft som tidigare var det huvudsakliga ryska energibolaget i Syrien. Företaget började pumpa syrisk olja genom ett joint venture med det syriska statliga oljebolaget 2010. Tatneft har planerat att spendera $ 12 miljoner i prospekteringsborrningar i Syrien, nära den irakiska gränsen. Den ryska stålrörstillverkaren TMK, gasproducenten ITERA och det nationella flygbolaget Aeroflot har också betydande affärsintressen i Syrien.
Det är ganska uppenbart att ryska företag i Syrien förlorar tillgångar och vinst på grund av kriget. Kreml är fast besluten att undvika det libyska scenariot i Syrien, där Natos styrkor hjälpte rebeller att störta Muammar Gaddafi. I Libyen förlorade Ryssland uppskattningsvis kontrakt värda $ tio miljarder med Gaddafis regim, enligt ryska medier.
Syrien är inte en lika stor aktör på den globala olje- och gasmarknaden. I början av 2000-talet, producerade Syrien lite mer än 520 tusen fat olja per dag, vilket motsvarar cirka 0,6 procent av den totala globala produktionen. Den syriska gasproduktionen har inte heller varit omfattande på global nivå. Den utgjorde cirka 9 miljarder kubikmeter 2010. Således har kriget ingen betydande inverkan på världens olje- och gasmarknader.
Ryssland försvara sin egen gasexport
För det femte, försöker Ryssland försvara sin egen gasexport genom att förhindra en potentiell konkurrens. Vissa bedömare rapporterar att flera europeiska länder och länder i Mellanöstern önskat se ett qatariskt rörledningsprojekt som skulle ansluta olje- och gasfält i Qatar för att sedan passera Saudiarabien, Jordanien, Syrien och Turkiet till Europa.
En sådan pipeline skulle betyda en minskning av mängden gas som Europa köper från Ryssland. Med utvecklingen av Qatars pipeline skulle Europa inte vara beroende av rysk gas som man är idag, och skulle därför inte behöva frukta en ny «gasstrid» mellan Ryssland och Ukraina. EU-länderna oroar sig för att gasmarknaderna kan «hållas som gisslan» av den ryska gasjätten Gazprom. Detta skapar spänningar och driver EU-länderna att söka en diversifiering av energiförsörjningen. I själva verket skulle en qatarisk rörledning vara en katastrof för Ryssland eftersom landet har ett vitalt intresse av att kontrollera gasleveranserna till Europa. Dit säljer Gazprom 80 procent av sin gas.
Qatar har investerat kraftigt i flytande naturgasanläggningar (LNG-anläggningar) och terminaler som gör det möjligt att transportera gas i tankfartyg. Men en kondensering, och även transporten till sjöss ökar de totala kostnaderna. Därför sackar qatarisk gas efter på den europeiska marknaden till förmån för billigare rysk gas, enligt tidskriften «Foreign Affairs».
Av denna anledning föreslog Qatar under 2009 att bygga en rörledning för att transportera sin gas genom nordvästra Saudiarabien, Jordanien och Syrien till Turkiet. En investering på flera miljarder dollar. När Syriens president Bashar al Assad ombads att delta genom att underteckna projektet, vägrade han eftersom han ville skydda de «ryska allierade», Europas största leverantör av naturgas.
Iran-Irak-Syrienrörledningen
Efter avvisningen av erbjudandet anslöt sig Syrien till Iran-Irak-Syrienrörledningen som skulle pumpa iransk gas från Persiska viken genom Iran, Irak, Syrien, Libanon och längs Medelhavets botten till Europa. Detta projekt är inte direkt till nytta för ryska Gazprom, men ledningen skulle ägas och drivas av ryska allierade, med vilka Moskva lätt kan förhandla. Tillkännagivandet av Iran-Irak-Syrienledningen kom 2011. Parterna undertecknade dokumenten i juli 2012. Konstruktionen var planerad att vara klar år 2016. Krig och kaos i Syrien har omintetgjort dessa planer.
Krisande relationer med Turkiet
Turkiet spelar på grund av sitt geografiska läge en viktig roll i byggandet av transportinfrastruktur mellan Europa och Asien. Landet kan påbörja byggandet av flera pipelines under de närmaste åren, som skulle kunna leverera gas från Iran, Azerbajdzjan och Turkmenistan till Europa. Ytterligare en rörledning skulle kunna läggas från Qatar via Syrien genom Turkiet.
Turkiet är en storkonsument av rysk gas men Turkiets president Erdoğan har sagt att han kan tänka sig andra leverantörer. Detta har varit ett av motiven som drivit Ankara att stödja den syriska oppositionen. Ett eventuellt avlägsnande av Assad skulle bana väg för den qatarisk-turkiska rörledningen och som skulle säkerställa en diversifiering av gasförsörjningen. USA stöder den qatariska rörledningen som ett sätt att tackla Iran och diversifiera Europas gasleveranser från Ryssland.
Moskvas geo-politiska och ekonomiska intressen
Sammanfattningsvis syftar den ryska militära operationen i Syrien på att skydda Moskvas geo-politiska och ekonomiska intressen, men på kort sikt märks inga betydande vinster. Samtidigt är operationen belagd med avsevärda driftskostnader. Med ett djupare och mer långsiktigt engagemang i syrienkriget, kommer Ryssland ställas inför enorma ekonomiska förluster och inhemska risker.
Låga oljepriser, inflation, rubeln devalvering och västerländska sanktioner
Den ryska ekonomin har redan drabbats hårt av låga oljepriser, inflation, rubeln devalvering och västerländska sanktioner på grund av Moskvas roll i Ukrainakonflikten, som fortfarande pågår. Man lider också av en dramatisk försämring av de turkiska-ryska ekonomiska förbindelserna efter det nedskjutna ryska stridsflygplanet «över» den turkisk-syriska gränsen.
Ryssland var «tvunget att ingripa» eftersom Assadregimen drabbats av katastrofala nederlag under våren och sommaren 2015. Detta efter att ha förlorat staden Idlib i norra Syrien och flera andra regioner. Detta var förmodligen den viktiga faktor som motiverade Kreml att på militär nivå engagera sig i den syriska konflikten. Å andra sidan ville Ryssland också agera innan den internationella koalitionen och dess regionala allierade skapade en flygförbudszon över Syrien. Något som skulle innebära slutet för Assadregimen.
CC BY 4.0 – Materialet framställt av Michael. Vid nytryck eller återanvändning av materialet är en aktiv länk till vårt projekt önskvärd.
