Kriget mellan Ukraina och Ryssland handlar inte enbart om territorier och militära operationer. I denna artikel presenterar Roman Burko, grundare av det internationella frivilliga underrättelsenätverket InformNapalm, sin analys av konflikten och dess konsekvenser för människor i Ukraina, de ockuperade områdena och Ryssland.

Konflikten rör även identitet, politisk lojalitet och konkurrensen mellan olika samhällsmodeller. Samtidigt som Ryssland försöker bevara sitt imperialistiska system genom propaganda, assimilering och repression växer motståndet mot denna modell både i de ockuperade områdena och i Ryssland.

Konflikten bortom territorierna

Idén till denna artikel växte fram under lyssnandet på en intervju med den brittiske journalisten och författaren Peter Pomerantsev för den ukrainska mediekanalen Ukraïner Q.

Artikeln bygger samtidigt på personliga berättelser från tre människor som under de senaste tolv åren blivit aktiva volontärer inom InformNapalm. De har bidragit till omfattande underrättelseinhämtning om ryska militära anläggningar och misstänkta krigsförbrytare.

De förenas av en avgörande omständighet. Samtliga har ukrainskt ursprung men växte upp i Ryssland och har ryskt medborgarskap. I vissa fall var modern eller fadern ukrainare. I andra fall fanns det ukrainska ursprunget hos mor eller farföräldrar. De skiljer sig åt när det gäller ålder, yrkesbakgrund och livserfarenhet men förenas av en stark vilja att kämpa för rättvisa.

De valde inte symboliska enmansprotester. I stället valde de motstånd inifrån genom underrättelsearbete och stöd till Ukraina mitt i en miljö präglad av rysk propaganda och imperialistiskt tänkande.

Just dessa berättelser ledde fram till insikten att kriget mellan Ukraina och Ryssland inte enbart handlar om territorier eller geopolitiskt inflytande. Det handlar också om människor, identitet och rätten att själv avgöra vem man är utanför det imperialistiska tankesystemet.

Särskilt tack riktas även till Maksym Maiorov från Forskningscentret för säkerhetsstudier Prometheus för viktiga kompletteringar till texten. Det är symboliskt att han samtidigt lyssnade på samma intervju med Peter Pomerantsev när han ombads att läsa artikelutkastet. Artikeln blev därmed resultatet av erfarenheter och observationer från människor som på nära håll har sett hur det ryska imperialistiska systemet fungerar och hur det gradvis börjar försvagas.

Hur Ukraina kan bryta ned det ryska imperialistiska paradigmet och vinna människor till sin sida

I intervjun beskrev Peter Pomerantsev kollektiv narcissism som en av grundvalarna i det ryska samhället och den imperialistiska världsbilden. Resonemanget stämmer väl överens med erfarenheterna från de postsovjetiska gränsområdena i Ukraina.

Det gäller framför allt Donbas och Krim. Under 1990-talet och 2000-talet präglades dessa regioner av människor med ukrainskt ursprung som hade förlorat eller dolt sin identitet i försök att anpassa sig till den ryska imperialistiska modellen. I Sevastopol förekom under 2010-talet nästan karikatyrmässiga uttryck där vissa invånare försökte framstå som mer ryska än ryssarna själva.

Det märktes i vardagliga samtal, i den demonstrativa imperiala historiesynen, i odlandet av sovjetiska militära symboler och i sättet att tala om storhet och den ryska världen.

Liknande processer fanns även i Donbas där författaren föddes och växte upp. Även där förekom överdrivna uttryck för ryskhet. Dessa kombinerades ofta med föreställningen om Moskva som centrum för makt, pengar och social status. Många reste till Moskva för tillfälliga arbeten i hopp om ekonomisk framgång. Samtidigt beskrev samma människor Ryssland som ett samhälle präglat av djungelns lagar, där människor kunde arbeta en hel månad utan att få betalt eller utsättas för rån och hot från lokala kriminella grupper.

Här framträder den centrala paradoxen. Trots försök att dölja sitt ukrainska ursprung, byta språk och assimileras betraktades människor från Ukraina fortfarande som khokholer och behandlades som människor av andra klass i Ryssland. Människor från östra Ukraina och andra regioner kunde under många år försöka bli en del av den ryska imperieidentiteten utan att någonsin betraktas som jämlika med den titulära nationen.

Mot denna bakgrund framstod den ryska propagandans tal om ett folk redan från början av aggressionen 2014 som konstlat. Ryssland eftersträvade aldrig jämlikhet eller broderskap. Målet var att upplösa den ukrainska identiteten för att lättare kunna sprida egna narrativ och påverka människors tänkande i det land mot vilket Ryssland samtidigt förde krig.

Med tiden blev det tydligt att många ukrainare som försökte anpassa sig till den ryska identiteten själva började formas av det imperialistiska tänkandet. De blev produkter av samma system och började därefter reproducera dess världsbild.

Det finns ett uttryck om att den värste husbonden är en före detta slav. På samma sätt blir en av Kremls mest brutala imperialistiska tjänare ofta en människa som en gång hade ett annat ursprung men som helt har accepterat den imperialistiska modellen. Det kan förklara varför ryska militärer, officerare och representanter för säkerhetsstrukturer så ofta har ukrainska efternamn eller biografiska kopplingar till Ukraina.

Ett exempel är den ryske krigsförbrytaren och numera generalmajoren Sergej Atrosjtjenko som föddes i Ovrutj i Zjytomyr oblast i Ukraina, flyttade till Ryssland och byggde sin militära karriär där. Han var en av de personer som gav order om bombningarna av dramateatern och förlossningssjukhuset i Mariupol.

Efter utbildning, karriär och socialt erkännande i Ryssland började sådana människor tjäna Kremls intressen snarare än sitt eget ursprung. I vissa fall försökte de visa större lojalitet mot Moskva än ryssarna själva. Detta gäller inte enbart ukrainare utan även andra folk som historiskt har kuvats inom det ryska imperiesystemet.

Nu pågår en annan process

Samtidigt pågår nu en annan utveckling. Ju tydligare Ukraina visar militär, teknologisk, politisk och moralisk självständighet, desto fler människor inne i Ryssland börjar ifrågasätta den imperialistiska världsbild som länge dominerat samhället. Myten om den ryska storheten börjar förlora sin kraft. Människor söker efter sanning, mening, identitet och kontakt med sitt verkliga ursprung.

Vissa börjar undersöka sin egen familjehistoria genom arkiv, gamla dokument, fotografier och berättelser från äldre släktingar för att förstå var familjens historia förändrades eller förlorade sina rötter. För vissa handlar det om deportationer, läger och tvångsförflyttningar. För andra handlar det om frivillig migration till Ryssland i hopp om ett bättre liv som senare visade sig bli en fälla av assimilering och imperial påverkan.

Detta är också en förklaring till att Kreml i dag försöker begränsa tillgången till internet, Telegram, oberoende plattformar och internationella digitala tjänster.

Under 2025 antogs i Ryssland en lag som förbjuder överföring av genetiska uppgifter till utländska aktörer inom populationsgenetiska och immunologiska studier.

I praktiken innebär detta att användningen av DNA-baserade släktforskningstjänster såsom MyHeritage och FamilyTreeDNA begränsas kraftigt. Genom sådana tjänster har människor världen över kunnat få kunskap om sitt ursprung och hitta biologiska släktingar.

När människor får kontakt med omvärlden och börjar utforska sin egen historia förändras också deras syn på vilka de är. De börjar återupptäcka sina rötter och skapa nya identiteter och framtidsbilder.

Det behöver inte nödvändigtvis leda till en ukrainsk identitet. För vissa handlar processen om en återgång till regional identitet, små folkgrupper eller den egna familjehistorien. För Moskva utgör dock varje alternativ identitet ett hot eftersom imperiet bygger på att människor fortsätter att se sig själva som en del av den så kallade stora ryska civilisationen.

Här uppstår ett strategiskt möjlighetsfönster för Ukraina som hittills endast ett fåtal har förstått i sin fulla omfattning.

Förändringen av identitet inne i Ryssland är fortfarande begränsad och fragmenterad. Ofta är den dold även för människorna själva. Samtidigt existerar den redan. Den uppmärksammas av aktörer som arbetar direkt mot det ryska samhället, däribland ukrainska specialtjänster, frivilliga initiativ, volontärnätverk och OSINT-nätverk såsom InformNapalm samt organisationer som Forskningscentret för säkerhetsstudier Prometheus som sedan länge arbetar med etniska ukrainare och andra folk som lever under förtryck inne i Ryssland.

Den ukrainska politiska nationen

Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att det i Ryssland finns människor som formellt har ryskt medborgarskap men som inte längre vill identifiera sig med den imperialistiska modellen. En del av dem är beredda att inte bara sympatisera med Ukraina utan även att aktivt stödja landet trots risk för frihet, status och i vissa fall livet självt.

Samtidigt har Ukraina gradvis börjat närma sig en annan princip för nationell tillhörighet. Rätten att vara en del av den ukrainska politiska nationen kan inte enbart avgöras genom ursprung eller medborgarskap utan även genom personligt val, ansvar och handling.

Än så länge handlar det främst om enskilda berättelser och lokala initiativ. Samtidigt är det möjligt att just här formas en av Ukrainas framtida strategier.

Det handlar inte om föreställningen om den gode ryssen. Ett sådant synsätt lämnar människan kvar inom samma imperialistiska tankevärld. Det handlar i stället om möjligheten att återvända till sitt ursprung, förstå sanningen om sig själv och sträva efter att bli en verkligt god ukrainare genom eget val, ansvar och tjänande.

Här kan Ukraina för första gången på många århundraden börja agera inte som objekt för imperial politik utan som en självständig aktör som formar en ny attraktionsmodell.

Kampen om människorna

Ryssland har under årtionden dragit till sig människor, kunskap, resurser, identitet och historia från Ukraina. Genom russifiering och assimilering har staten försökt införliva Ukraina i det imperialistiska systemet. Under de senaste åren har denna politik även utvecklats till ett verkligt demografiskt krig mot Ukraina där civilbefolkning dödas, ockuperade områden avukrainiseras och ukrainska ungdomar tvingas lämna landet i jakt på säkerhet utomlands.

Målet är Ukrainas framtida generationer. Barnen.

År 2023 utfärdade Internationella brottmålsdomstolen en arresteringsorder mot Vladimir Putin med anledning av den olagliga deportationen av ukrainska barn till Ryssland. Där försöker staten förvandla dessa barn till människor utan eget minne, egna rötter och egen identitet som i framtiden kan användas i nya imperialistiska krig.

Putin upprepar att han är beredd att kriga till den siste ukrainaren. I praktiken betyder hans idé om ett folk endast en sak. Detta folk måste bli ryssar.

Kremls folkmordspolitik har redan orsakat katastrofala demografiska förluster för Ukraina. Frågan om hur dessa förluster ska kompenseras är samtidigt aktuell och mycket smärtsam för det ukrainska samhället. Födelsenivåerna ökar inte och föreställningar om framtida invandring från Bangladesh har förvandlats till ännu ett skräckscenario som förstärks genom informationspsykologiska operationer.

Samtidigt öppnas nu en möjlighet för Ukraina att vända utvecklingen i motsatt riktning. Landet kan upphöra att vara en demografisk resurs för imperiet och i stället bli ett land som attraherar människor som är beredda att bryta med det imperialistiska förflutna.

Ukraina kan göra detta utan tvång, utan kidnappning av barn, utan omskolningsläger och utan etniskt hat. I stället kan landet visa livskraft, motståndsvilja och framtidstro i kontrast till det sönderfallande imperiet. Det kan ske genom skapandet av ett system där människor genom egna handlingar och eget ansvar kan förtjäna rätten att bli en del av den ukrainska politiska nationen.

Detta gäller inte enbart etniska ukrainare i Ryssland. Den imperialistiska modellen bygger på ett stort antal undertryckta identiteter, från små folkgrupper till människor som inte längre vill leva i ett system präglat av lögn, rädsla, hatkult och permanent krig.

Ukraina kan därmed erbjuda en annan modell. Inte ett erövringsimperium utan en politisk nation byggd på deltagande och gemensamt ansvar. Därför handlar konflikten med Ryssland inte enbart om territorier. Den handlar om människor, identitet och vilken civilisatorisk modell som på lång sikt kommer att dominera regionen.

Ett strategiskt vägval för Ukraina

Ukraina kan redan nu behöva utveckla tydligare och bredare integrationsmekanismer för människor som är beredda att agera i Ukrainas intresse. Det handlar inte om människor som enbart förväntas uttrycka ånger utan om personer som konkret är beredda att arbeta, riskera, hjälpa, tjäna och strida för Ukraina samt knyta sin framtid till landet.

Enbart uppmaningar kommer inte att räcka. Det ukrainska samhället behöver genomföra ett omfattande förberedelsearbete för att kunna acceptera människor från Ryssland som framtida medborgare. Det gäller både ukrainare som söker återvända till sina etniska rötter och människor som vill bli en del av den ukrainska politiska nationen.

Samhället är samtidigt traumatiserat av kriget och präglas redan av djupa interna konflikter kring olika gruppers ojämna bidrag till motståndet och den framtida segern. Mot denna bakgrund uppfattas frågan om att ta emot människor från fiendesidan som särskilt känslig.

Det handlar ytterst om samhällskontrakt och nationell konsensus samt om utvecklingen av en långsiktig strategi för återförande av mänskligt kapital. Om Ukraina inte utvecklar ett samhällskontrakt med tidigare undersåtar från Ryssland med antiimperialistiska uppfattningar kan landet i framtiden tvingas hantera betydligt svårare integrationsproblem.

Det finns även mer konkreta problem. Ukrainas nuvarande migrationspolitik framstår i flera avseenden som kontraproduktiv. Ett stort antal utländska veteraner som deltagit i Ukrainas försvar mot Ryssland har under flera år väntat på medborgarskap. Samtidigt finns exempel på deportationer där människor har överlämnats direkt till fienden.

Frågan handlar ytterst om statens överlevnadsförmåga. Byråkratiska hinder måste därför minska för att skapa större möjligheter att inkludera människor från andra länder i den ukrainska politiska nationen. Etnisk tillhörighet kan vara en faktor men får inte vara det enda villkoret.

I Ukraina finns dessutom tusentals människor som lever i blandäktenskap med ryska medborgare eller som har tillbringat stora delar av sina liv i Ukraina men som på grund av föråldrad lagstiftning och byråkratiska hinder fortfarande inte kan få ukrainskt medborgarskap trots att de har bidragit till Ukrainas försvar och framtida seger.

När imperiet börjar förlora

Stater i det tjugoförsta århundradet konkurrerar inte längre enbart om territorier. De konkurrerar om människor, kompetens, motivation, identitet och framtidsvisioner. Om Ukraina lyckas omvandla delar av imperiets mänskliga resurser till egen styrka kan detta bli ett av de mest effektiva sätten att försvaga det ryska imperialistiska systemet inifrån.

Det handlar inte enbart om drönare, raketer eller internationellt ekonomiskt tryck. Det handlar om att underminera imperiets viktigaste grund, nämligen föreställningen att det är mer prestigefyllt, starkare och mer framtidsinriktat att vara en del av Ryssland än att vara sig själv.

Under lång tid har det ryska imperiesystemet byggt sin attraktionskraft på föreställningar om styrka, historisk storhet och civilisatorisk överlägsenhet. Denna självbild har påverkat inte bara människor inom Ryssland utan även delar av befolkningen i andra postsovjetiska samhällen. Ukrainas förmåga att erbjuda en alternativ politisk och samhällelig modell blir därför också en strategisk faktor i konflikten.

Om människor börjar uppfatta Ukraina som ett land med större frihet, starkare samhällelig sammanhållning och större respekt för människans värdighet riskerar den ryska imperiemodellen gradvis att förlora sin dragningskraft. I ett sådant läge försvagas inte bara Rysslands politiska inflytande utan även dess förmåga att reproducera sin egen ideologiska berättelse.

Detta gäller särskilt människor som historiskt har levt mellan olika identiteter och kulturella tillhörigheter. För dessa grupper kan Ukrainas utveckling bli ett alternativ till fortsatt assimilering inom det ryska systemet.

I detta perspektiv handlar kriget inte bara om frontlinjer, territorier eller militära resurser. Det handlar också om vilken samhällsmodell människor frivilligt väljer att identifiera sig med.

Det är i detta ögonblick som imperiet på allvar börjar förlora.