Det ikoniska kriget handlar om att erövra det fysiska territoriet, om att betvinga motståndaren och skapa fred på vinnarens villkor. Idag, i det pågående och odeklarerade tredje världskriget, krigar vi först och främst om narrativ och tolkningsföreträde.

Krigets första slag, som ännu utkämpas, handlar om att förstå eller förneka att vi alls befinner oss i krig. Det är en paradoxal strid där vi å ena sidan hittar krigsförnekarna, de som de facto och/eller in ignorantia bedriver kriget. Å andra sidan står de som hävdar att kriget för länge sedan startat och bedrivs i det tysta, de som de facto vill stoppa kriget.

Det gömda kriget

Narrativet, att vi befinner oss i fred trots att alla tecken tyder på att vi befinner oss i krig, drivs av media och ett vitt förgrenat nätverk av aktiva påverkansagenter. Detta med understöd av såväl villiga som ofrivilliga medhjälpare. I kampen mot narrativet, det vill säga den förhärskande tolkningen, står den breda allmänheten hjälplöst vid sidan, reducerade till små brickor i ett stort elakt spel.

Det moderna kriget söker inte erövra territorium utan strävar efter att kontrollera regeringar via korrupta tjänstemän och politiker, genom att erövra valmanskårens hjärtan och medvetande.

Kriget gömt i öppen dager

Kriget göms i öppen dager. Georgien, i krig sedan 2008. Syrien, i krig sedan 2011. Ukraina, i krig sedan 2014. Inga av dessa krig skapar längre några tidningsrubriker, såvida inte någon extrem mänsklig katastrof inträffar. Krigen pågår bortom folks medvetande därför att vi – eller snarare medieredaktörerna, understödda av klickräknande flödesanalytiker och sökordsstatistiker – har tröttnat på dessa krig och abdikerat från att hålla oss informerade.

Den genomsnittlige betraktaren kan vara nominellt medveten på ett abstrakt plan om att något krigsliknande försiggår men samtidigt faktiskt omedveten om sakernas rätta tillstånd och därmed fullständigt oförmögen att ens ha en välgrundad åsikt, än mindre att kunna protestera eller intervenera.

Vi kan inte påverka det vi inte förstår, bryr oss om eller ens erkänner. Istället bidrar vi med ett negativt värde: Ignorans. Det är av den anledningen vi tillåter den fruktansvärda slakten i Aleppo, tillåter de pågående brotten mot internationell lag och mänsklig anständighet i Georgien och Ukraina. Vår passivitet och vår missriktade fredsvilja leder till att angriparen blir starkare och än mer benägen att tillgripa våld.

Krig är ett sinnestillstånd

Den krigförande staten, Ryssland, synes agera enligt den så kallade ”Gerasimovdoktrinen” som söker undvika öppet krig, utom då det behövs för demonstrativa syften. Doktrinen har felaktigt beskrivits som ett dolskt undervapen medan det i själva verket är något helt annat. Eller som Keir Giles vid den brittiska tankesmedjan Chatham House sade: ”Vad Gerasimov faktiskt beskrev var den ryska upplevelsen av hur den USA-ledda västvärlden intervenerar i andra staters inre angelägenheter”.

Snarare än att skapa en sinnrik plan för att välta västvärlden över ända, avsåg Gerasimov formulera sina tankar om hur Ryssland kunde skapa ett effektivt försvar mot asymmetriska ”färgrevolutioner”: I sin presentation är ”trappstegen” över hur konflikter eskalerar över tid en bild av hur motståndaren (inte Ryssland) agerar. Den befästa bilden av Geramisovdoktrinen som rysk strategi i den västliga politiska och militära tankesfären blir därmed inte så lite paradoxal.

Oavsett hur man attribuerar doktrinen är den, i rysk tappning, den fattiges sista återstående verktyg efter decennier av post-sovjetiskt förfall och kvävande kleptokrati. Doktrinen lägger ingen ny kunskap till det vi redan lärt av Sun Tzu: Dess främsta fördel ligger i dess enkelhet och enastående effektivitet.

Sanning blir lögn och krig blir fred

Enligt Gerasimovdoktrinen (eller Sun Tzu om man så önskar) börjar kriget långt innan det första skottet avlossas – med en lavin av desinformation genom ett myller av särskilt utformade eller annars villiga kanaler, källor och vidarebefordringsstationer. Den fullständigt överväldigande volymen av lögner, halvsanningar, insinuationer och till synes ovidkommande skräp (däribland internet-memes) är helt enkelt för stor och för genomträngande för att helt kunna bekämpas. Det är desinformation av bibliska mått, inte olikt de egyptiska gräshoppssvärmarna.

Varje liten nonsensbit har ett visst värde: Om den inte är avsedd att övertyga, syftar den till att överväldiga och distansera betraktaren från verklig och användbar information. Det finns ett starkt mått av ironi här: Det som Gerasimov och Ryssland strider mot och betecknar som oheliga lögner eller vidrig propaganda, är det som vi kallar fakta och sanning. Sanning blir till lögn, krig till fred! Så välts världen över ända.

Lögner är billigare än kulor

Lögner, trots att de är uppenbara och lätt genomskådade, används rutinmässigt och skamlöst av angriparen för att trötta ut och överväldiga målgruppen. Målet med denna kanonad av lögner är att åstadkomma underkastelse genom framkallande av fruktan, hjälplös oundviklighet, defaitism och undergångsacceptans. Detta är ”weaponization of information” – några kilobyte bild och ord blir ammunition i informationskriget. Detta till synes meningslösa men ändå meningsfulla babbel av ord och bilder, oavsett om det är grovt tillyxat eller sofistikerat, är den moderna motsvarigheten till massförstörelsevapen. Det finns överallt och är löjligt billigt, det är ofta automatiserat genom kodrobotar, det är suggestivt och högeligen effektivt.

Krig och perception

Lögner och propaganda fungerar inte särskilt bra på intelligenta, kritiskt tänkande människor, men fungerar oerhört bra på den stora mindre mentalt förberedda gruppen – de som röstar fram våra politiker och de som våra politiker anstränger sig om att tillfredsställa.

Var och en som tvingas strida, även med de mest moderna vapen, mot en fiende som har fullständig luftöverlägsenhet, strider som en vilde – Fältmarskalk Erwin Rommel.

Rommels ord kan överföras direkt till dagens informationskrig. Ryssland investerar tungt i målinriktad desinformation och arbetar genom ett nätverk av subversiva element, provokatörer och åsiktsmanipulatörer som infiltrerats och fostrats både till höger och vänster om den politiska mitten under det gångna århundradet. Samtidigt har västvärlden ännu inte stigit upp ur sängen. Vi slåss verkligen som vildar mot en fiende som har etablerat ett nära obrytbart grepp om narrativet – med stor hjälp av västvärldens egna aktörer och redaktörer.

Det sägs att sanningen alltid kommer fram, men vad händer när lögnerna får så oerhört mycket mer luft än sanningen? Sanningen har tyvärr inte en chans mot ofattbara volymer av likgiltighet och ointresse. Se själv hur mycket mer spridning en typisk lögn får jämfört med sanningen. Vem bär ansvaret: Redaktören som gör urvalet eller de apatiska betraktarna?

Världen är vad vi väljer att den ska vara. Upplevelsen skapar verkligheten och Ryssland är mästare på att manipulera med våra upplevelser. När Ryssland, knåpar ihop en handfull T-14 Armata stridsvagnar och skryter om att detta är framtidens supervapen, kan vi antingen välja att tro på det eller syna bluffen. Och när Ryssland (detta tandlösa skrälle) marscherar upp 55 000 soldater invid Ukrainas gräns, kan vi antingen krypa ihop av fruktan eller syna bluffen. När Ryssland (detta giftiga träsk), reser ett missilparaply över Östersjöstaterna, kan vi antingen hänge oss åt reflexivt beteende, eller syna bluffen. Ryssland har inte råd att fullfölja sina hot: därmed är de tomma, innehållslösa, verkningslösa.

Istället för att imponeras av Rysslands påstådda storhet och svara upp med just de åtgärder som Ryssland önskar sig, det vill säga militära kraftsamlingar som förstärker Rysslands propagandates om ett aggressivt väst, borde vi förhålla oss kallsinniga, stå fast vid rodret och helt lugnt se Ryssland implodera när “det tunna skalet” brister.

Vaksamhet, uthållighet och obeveklig påtryckning

Tro nu inte att det är passivitet eller reträtt som förordas. Tvärtom, strategisk uthållighet kräver ett väl avvägt mått av “hårt mot hårt”. Det kräver fortsatt vaksamhet och motstånd mot lögner och korruption. Det kräver att våra olycksaliga medier slutar ägna sitt värdefulla utrymme åt split, söndring och värdelöst tidsfördriv. Strategisk uthållighet kräver att våra regeringar skärper sanktionerna mot Ryssland med ett extra varv på skruven för varje ny förskräcklighet. Så kan vi till sist kväva denna vedervärdiga regim.

Johan Kylander, oberoende skribent på goupillon.wordpress.com.

Distribution och eftertryck med hänvisning till källan välkomnas! Creative Commons – Attribution 4.0 International – CC BY 4.0. Följ oss på Facebook och Twitter. Läs mer om hur Du stödjer InformNapalm.