Foto: En medlem av den självutnämnda Folkrepubliken Luhansk (LNR) och dess krafter parkerar en stridsvagn, den 3 oktober 2015, efter att ha fört den längre bort från frontlinjen utanför från staden Luhansk, Ukraina. REUTERS / Alexander Ermochenko
Om någon hade försökt att rapportera om «tyskstödda krafter» i det nazi-ockuperade Frankrike eller «pro-sovjetiska krafter» under Pragvåren, skulle rapportören ha avfärdats som antingen hopplöst felinformerad eller djupt oärlig. Medan lokala kollaboratörer och praktiska eufemismer varit många i båda fallen, har det var aldrig någon tvekan om vem som verkligen haft kontroll. Detta sunda förnuft verkar ha gått förlorat i Ukraina, där internationella medier har spelat en nyckelroll i att skapa den tvetydighet som gjort att Rysslands hybridkrig lyckats.
Medier försiktiga om Rysslands roll i konflikten
Varför har medier varit så försiktiga om Rysslands roll i konflikten? Det är inte på grund av brist på bevis. Bevis på rysk inblandning har varit överväldigande sedan början av striderna i östra Ukraina. Nästan alla de första ledarna i utbrytarrepublikerna var ryska medborgare. Internationella journalister har själva bevittnat konvojer fulla av ryska vapen som korsar gränsen, och dessutom intervjuat ryska officerare i konfliktområdet. Samtidigt har även pro-ryska reportrar i Ukraina stuckit upp genom att sända bilder av utrustning som endast tillgänglig för den ryska militären.
Det har producerats övertygande bevis för gränsöverskridande ryska artilleriattacker på ukrainska positioner, medan selfies av ryska soldater utplacerade i Ukraina har exponerats. Det har förekommit fall där hela grupper av ryska trupper tagits till fånga djupt inne i den ukrainska stridszonen. Kreml har förnekat detta och hävdat att de helt enkelt «gått vilse».
MH17-händelsen är ett helt kapitel för sig. Sofistikerade luftvärnssystem distribueras inte över internationella gränser till enskilda konfliktzoner.
Sedan är det frågan om de ryska «frivilliga turisterna», en brokig skara av ryska soldater som arbetar tillsammans med arméveteraner, legosoldater, högerextrema fanatiker, och kriminella drägg. Galjonsfigurer för dessa soldater har upprepade gånger satt det totala antalet till femtio tusen man. Detta är en svindlande siffra när man påminns om hur tidigt den upproriske affischpojken Ihor «Strelkov» Girkin medgav att han hade kämpat för att rekrytera ettusen Donbass-invånare under toppen av striderna under maj 2014.
Vad som framträder är en bild av ett artificiellt uppror inspirerat av Kremls agenter, med hjälp av den ryska militären, ledd från Moskva. Ändå fortsätter internationella nyhetskanaler att säkra sina satsningar. Många rapporterar om «pro-ryska styrkor», trots att man menar ryska medborgare. Tungviktare som BBC och Kanadas CBC erkänner den ryska faktorn men hänvisar samtidigt till ett «ukrainskt inbördeskrig».
Det finns många skäl till varför media har varit så kastrerade i sitt val av formulering. En nyckelfaktor är åtagandet av objektivitet som markerar Västjournalistik, åtminstone i teorin. Ambitionen att återspegla «båda sidor av historien» har mästerligt utnyttjats av Kreml som har lyckats flytta medelvägen genom att kräva ett införande av sina egna redogörelser. Ett klassiskt exempel på detta har varit skildringen av Ukrainas folkliga uppror mot en auktoritär regim såsom en CIA-ledd fascistisk kupp.
När man står inför sådana slående olika berättelser kan det inte finnas någon meningsfull balans. Istället kan journalister antingen göra en egen bedömning eller förbli strikt neutrala. De allra flesta har valt det senare. Att ha gjort annat skulle ha inneburit att överge de kärnetiska förpliktelserna av modern journalistik. Alltjämt har de genom att undvika att göra slutsatser av sunt förnuft, gett en ovärderlig service till Kreml.
De internationella medierna har också tagit sin vägledning från den politiska arenan. Rysslands brist på engagemang kräver ingen ytterligare förklaring, men däremot att Ukraina måste acceptera en del av ansvaret. Kiev har vägrat att officiellt erkänna ett krigstillstånd och har valt att skildra konflikten som en antiterrorist-operation. Det finns ett antal rättsliga och strategiska argument för detta, inte minst en önskan att hålla internationella finansieringskanaler öppna och samtidigt förneka Kreml möjligheten att inleda en fullskalig militär invasion. Trots detta har detta skapat ytterligare förvirring.
Orsakerna till återhållsamhet från vissa internationella politiska ledare är svårare att förstå. Några har talat öppet om en rysk militär aggression, medan andra har sökt säkerhet genom allmänna hänvisningar till «rysk involvering». Detta medan de uppmanar båda sidor att upphöra med fientligheterna. Kanske de hoppas på att hålla Rysslands möjlighet till reträtt öppen och därmed undvika en fullskalig militär konfrontation med Kreml.
Detta betyder inte att det inte har skett några framsteg. I början av konflikten valde många medier att beskriva striderna som en ukrainsk intern angelägenhet. Detta med termer som «ukrainska rebeller» och «anti-Kievseparatister». Dessa uttryck har gradvis ersatts av «Ryssland-stödda krafter» och «pro-ryska styrkor». Det amerikanska utrikesdepartementet försökte under våren 2015 gå ett steg längre genom att införa uttrycket «kombinerade rysk-separatistiska krafter». Denna tekniskt korrekta men något obekväma term har misslyckats med att ändra uppfattningar. Det ställer frågor snarare än att ge klarhet: Bidrar Ryssland bara med några militära rådgivare? Vilka är de relativa proportionerna i dessa kombinerade krafter? Utomstående observatörer kan komma till slutsatsen att Rysslands engagemang är allt annat än avgörande.
Mot bakgrund av utmaningarna som Rysslands hybridstrategi för internationella konflikter ger, måste helt klart omvärlden införa ett nytt lexikon. Begreppet rysk hybridkrigföring har varit vanlig under de senaste två och ett halvt åren, men ännu har inte denna typ av terminologi kunnat översättas till att exakt porträttera vad Ryssland gör i östra Ukraina. Ett nytt sätt att beskriva de militära enheterna i östra Ukraina skulle kunna vara «ryska hybridstyrkor». Detta skulle markera Rysslands övergripande ansvar samtidigt som man erkänner att krafterna i fråga blandas i sammansättning och skiljer sig från konventionella väpnade styrkor. Likaså vad som kallats «Ukrainakrisen» eller «Ukrainakonflikten» skulle mer korrekt kunna beskrivas som ett «ryskt hybridkrig».
Det har länge hävdats att pennan är mäktigare än svärdet och detta har aldrig varit sannare i informationsåldern. Internationella medier har spelat en viktig roll i Rysslands hybridkrig mot Ukraina. Den kan nu hjälpa till att vända denna genom att anta en terminologi som exakt förklarar verkligheten bakom denna blodspillan.
Peter Dickinson är utgivare av tidningarna Business Ukraine och Lviv Today samt redaktör på The Odessa Review. Han var tidigare varit chefredaktör för Ukraine Today och What’s on Kyiv.
Källa: Atlantiska rådet
