Rysslands vetorätt vid FN:s säkerhetsråd är icke-legitim, enligt en analys av den internationella juridiska experten Bohdan Ustymenko. InformNapalm presenterar därför detaljerade argument för varför Rysslands utövande och missbruk av vetorätten är rättsstridig.
Det är allmänt känt att Ryssland ärvde Sovjetunionens permanenta medlemskap i FN:s säkerhetsråd, ett internationellt organ vars beslut inte bara berör Ukrainas och Svarta havets nationella säkerhet utan också hela världens säkerhet. Det är detta nyckelorgan som FN-medlemmar har anförtrott huvudansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Rysslands vetorätt i FN:s säkerhetsråd
Samtidigt, trots FN:s säkerhetsråds viktiga uppdrag, tvingas ukrainska företrädare konstatera att säkerhetsrådets svar på konflikter, eskaleringar och brott mot internationell rätt är “långsam och inkonsekvent”. Detta beror främst på missbruk av vissa permanenta medlemmar, särskilt Rysslands vetorätt.
Foto: Ukrainas tidigare FN-ambassadör Volodymyr Jeltjenko.
Ukrainas tidigare FN-ambassadör Volodymyr Jeltjenko har citerat situationen med Rysslands åsidosättande av internationell rätt och dess aggression mot Ukraina. Jeltjenko har också betonat missbruk av vetorätten i FN:s säkerhetsråd. Bland annat påminde han om att Moskva hade bedrivit en “hämndpolitik” och använt militärmakt mot andra stater sedan 1990-talet, inklusive Moldavien, Georgien och Ukraina [1].
Ryssland juridiska skäl som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd för Sovjetunionen
1945 deltog bland annat de vitryska och ukrainska sovjetiska socialistiska republikerna (i Sovjetunionen) i grundandet av FN. Det ska tilläggas att den ryska sovjetiska socialistiska republiken (RSFSR) aldrig fick status som grundande medlem av FN.
Samtidigt anges i den nuvarande versionen av artikel 23 i FN-stadgan [2] att det är unionen av sovjetiska socialistiska republiker (CCCP), och inte RSFSR eller Ryssland, som en enskild republik, som ska vara en av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. FN-stadgan föreskriver inte heller möjligheten att ersätta eller följa det permanenta medlemskapet i säkerhetsrådet med ett annat land.
Sovjetunionens konstitution från 1977
Dessutom föreskrivs i konstitutionen för unionen av de sovjetiska socialistiska republikerna, som antogs den 7 oktober 1977 [3] att unionen av sovjetiska socialistiska republiker är en integrerad, multinationell federal stat baserad på principen om socialistisk federalism om fritt självbestämmande och frivillig anslutning till unionen.
Territoriet för unionen av sovjetiska socialistiska republiker är en enda enhet och inkluderar territorierna för republikerna i unionen. Sovjetunionens suveränitet sträcker sig över hela dess territorium (artikel 75).
Sovjetunionens socialistiska republiker, representerad av dess högsta myndighetsorgan och administration, ska juridiskt omfatta Sovjetunionens representation i internationella relationer. Detta avser förbindelser med andra stater och internationella organisationer, fastställande av det allmänna förfarandet för och samordning av förbindelserna mellan unionens republiker med andra stater och internationella organisationer. En unionsrepublik (inklusive RSFSR) har dock rätt att ingå förbindelser med andra stater, ingå avtal med dem, utbyta diplomatiska och konsulära representanter och delta i internationella organisationers arbete (artiklarna 73 och 80).
En unionsrepublik är en suverän sovjetisk socialistisk stat som har förenats med andra sovjetrepubliker inom de socialistiska republikerna i Sovjetunionen (artikel 76).
Varje unionsrepublik ska behålla rätten att dra sig ur Sovjetunionen (artikel 72).
Detta betyder att Sovjetunionen var en stat i sig. Samtidigt hade var och en av unionsrepublikerna sin egen status som en separat stat. Som ett resultat, enligt Sovjetunionens konstitution, var RSFSR en separat stat i förhållande till Sovjetunionen, som hade rätt att fritt dra sig ur unionen med andra stater. Samtidigt föreskriver inte Sovjetunionens konstitution någon efterföljare av Sovjetunionen.
Moskva-fördraget den 4 december 1991
Den 4 december 1991 undertecknade medlemmarna i de socialistiska republikerna, med Sovjetunionen som föregångare, Moskva-fördraget om arvet från Sovjetunionens statsskuld och tillgångar. Detta med tanke på behovet av en radikal översyn av hela spektrumet av relationer mellan de stater som ingick i Sovjetunionen [4].
I tillämpningen av Moskva-fördraget beslutades att “statsarv” innebär att en stat tar ansvar för internationella relationer i ett visst område, medan “statligt successionsmoment” betyder det datum då den efterföljande staten tar ansvar för den föregående statens internationella relationer.
Enligt artikel 4 i Moskva-fördraget kom parterna överens om att andelarna i f.d. Sovjetunionens beståndsdelar (observera den speciella formuleringen “f.d. Sovjetunionen”) i det totala beloppet för statsskulden och gemensamma tillgångar skulle vara:
1 RSFSR, 61,34%
2 Ukraina, 16,37%
3 Vitryssland, 4,13%
4 Kazakstan, 3,86%
5 Georgien, 1,62%
Det bör också särskilt noteras att Moskva-fördraget inte föreskriver att Sovjetunionen ska ersättas av den ryska sovjetiska federala socialistiska republiken i internationella organisationer, inklusive FN:s säkerhetsråd.
Undertecknande av Belavezja-överenskommelsen den 8 december 1991. Foto: RIA Novosti.
Inrättandet av Oberoende Staters Samvälde den 8 december 1991
Och den 8 december 1991 (i Minsk) undertecknade Vitryssland, Ryssland och Ukraina avtalet om inrättande av Oberoende Staters Samvälde, det så kallade Belavezja-avtalet [5]. Belavezja-avtalet säger att “Sovjetunionen inte längre existerar som subjekt för internationell rätt och geopolitisk verklighet”.
Detta fördrag föreskrev också att normerna i tidigare sovjetisk lagstiftning inte skulle gälla inom de undertecknande staternas territorier. Dessutom skulle de tidigare organen och myndigheterna i f.d. Sovjetunionen upphöra att verka inom Oberoende Staters Samvälde (OSS).
Dessutom föreskrivs i Belavezja-avtalet att Vitryssland, Ryssland och Ukraina garanterar efterlevnad av internationella förpliktelser enligt f.d. Sovjetunionens fördrag och avtal.
Almaty-deklarationen den 21 december 1991
Den 21 december 1991 undertecknade elva oberoende stater (f.d. republiker) i Sovjetunionen, inklusive Vitryssland, Ryssland och Ukraina, Almaty-deklarationen [6] som bekräftade bildandet av OSS och upphörandet av Sovjetunionen. Alla undertecknare garanterade också, i enlighet med deras konstitutionella förfaranden, fullgörandet av f.d. Sovjetunionens förpliktelser av fördrag och avtal.
Men samma dag, den 21 december 1991, antog rådet för statschefer inom OSS ett beslut [7] att alla OSS-staterna “stöder Ryssland i kölvattnet av Sovjetunionens medlemskap i FN, inklusive säkerhetsrådet och andra internationella organisationer. Beslutet undertecknades av endast 11 av de 15 staterna i f.d. Sovjetunionen, utan Sovjetunionens deltagande och medgivande, efter upphörandet av dess existens.
Förklaring från Högsta Sovjet den 26 december 1991
Den 26 december 1991 uppgav Sovjetunionens högsta sovjet med dess förklaring nr 142-N [8], att Sovjetunionens existens hade upphört i samband med inrättandet av OSS. Rådet uppmanade de oberoende staternas statschefer att överväga frågan om Sovjetunionens kvarlåtenskap. Detta gällde organ på statlig nivå, administration, ratificering, verkställighet och uppsägning av internationella fördrag som ingåtts av Sovjetunionen före upprättandet av OSS. Således bekräftar förklaring nr 142-N, tillsammans med andra bevis, ogiltigheten av beslutet från OSS-statscheferna av den 21 december 1991.
FN-stadgan föreskriver inte byte av ett lands permanenta medlemskap i säkerhetsrådet
Efter en grundlig juridisk analys av FN-stadgan, den sovjetiska konstitutionen, Moskva-fördraget, Belavezja-avtalet, Almaty-dokumenten av den 21 december 1991 och deklarationen från Sovjetunionens högsta sovjet nr 142-N, liksom andra relevanta dokument kan viktiga slutsatser dras.
① Enligt Sovjetunionens konstitution hade unionsrepublikerna, inklusive RSFSR, status som separata stater med rätt att avskilja sig från Sovjetunionen. I sin tur var Sovjetunionen också en separat stat i förhållande till unionsrepublikerna.
② FN-stadgan föreskriver inte att ett lands permanenta medlemskap i säkerhetsrådet ska ersättas med ett annat land.
③ Sovjetunionens konstitution föreskriver inte att Sovjetunionen ska ersättas av en unionsrepublik i internationella organisationer och organ, inklusive FN: s säkerhetsråd.
Inget beslut att ersätta Sovjetunionen med RSFSR
④ Sovjetunionens högsta organ har inte fattat något beslut att ersätta Sovjetunionen med RSFSR i internationella organisationer och organ, inklusive FN:s säkerhetsråd.
⑤ Ryssland åtnjuter därför förmånen som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd utan en korrekt rättslig grund.
Ett slutgiltigt beslut om Rysslands rätt som ersättare för Sovjetunionen i FN:s säkerhetsråd kan legitimt avgöras av en internationell domstol. Vad som behövs är ett rådgivande yttrande, särskilt på begäran av FN:s generalförsamling.
Denna juridiska analys har utarbetats av Bohdan Ustymenko, internationell juridisk expert och specialist inom området internationell sjörätt.
Andra tematiska material
- Sverige förutspår en potentiell rysk hybridaggression
- Ukrainas försvarsmakt förstärker samarbetet med frivilliga utvecklare av mobilapplikationen Dzjura
- Begreppet reflexiv kontroll
Distribution och eftertryck med hänvisning till källan välkomnas! Creative Commons – Attribution 4.0 International – CC BY 4.0. Följ oss på Facebook och Twitter. Läs mer om hur Du stödjer InformNapalm.
