InformNapalm publicerar den tredje delen av artikelserien “20 år med Putin” av Marius Laurinavičius, senioranalytiker vid Vilnius Institut för Politiska Analyser.
Artikeln publicerades först på den litauiska radio- och TV-portalen LRT, sedan på webbplatsen för InformNapalms litauiska språkversion. Översatt av Centrum för Civilt Motstånd – Res Publica.
20 år med Putin
Om jag skulle säga att det vi nu kallar Vladimir Putins Ryssland inte skapades av den nuvarande ryska ledaren själv, utan av Jurij Andropov, en erfaren sovjetisk KGB-chef som dog 1984, skulle många läsare förmodligen tro att jag var galen. Jag tänker emellertid inte bara säga, utan också att ge tydliga fakta, vittnesmål och annan information om att åtminstone karaktären av Putin-regimen kan spåras till Andropovs regeringstid, som symboliserade KGB:s mest avskyvärda brott. Regimen skapades naturligtvis av många olika aktörer, inklusive Putin. Det är emellertid Andropov, också känd som exekutören av den ungerska revolutionen, som med rätta betraktas som den som lagt grunden för Putin-regimen.
Denna artikel är den tredje i en ny serie som syftar till att skingra skuggorna som fortfarande omger Putin-regimen och utgör ett stort hot mot Litauen. Till och med myterna om regimen och dess natur utgör ett hot.
I den första artikeln bekräftade jag med fakta, forskning och vittnesberättelser om varför det är fel att anta att regimen skapades av Putin själv. Och varför det är nödvändigt att förstå att “upphovsrätten” till denna regim tillhör ett mycket kraftfullare system än den nuvarande ryska ledaren själv. Det är KGB (FSB)-systemet som äntligen har lyckats återställa sin makt i Ryssland. Och medan processen för återuppbyggnad av KGB (FSB) inte har varit oavsiktlig, kan Putin själv betraktas som en ganska slumpmässig ledare. Någon annan från KGB kunde lika lätt ha fått hans plats.
I den andra artikeln avslöjade jag en annan aspekt av Putins biografi som ännu inte har utforskats, hans koppling till internationell terrorism. Dessutom betonade jag att Putin var beredd på genomförandet av grundläggande förändringar i Sovjetunionen. Kanske deltog han i KGB-programmet “Stråle” för att förbereda sig för en förestående kollaps av det socialistiska DDR-systemet. Och inte som en “grå, inaktiv KGB-tjänsteman”, utan som en agent för S-avdelningen, ansvarig för olaglig underrättelse. Därför kan det vara mycket symboliskt att inleda denna artikel med hur Putins verkliga överhuvud, S-avdelningens KGB-chef Jurij Drozdov, bedömde honom.
Vladimir Putin. Foto: AP.
Restaurering av Andropov-kulturen
“Putin är inte ett mysterium. Han är den mest begripliga ryska ledaren sedan Andropovs dagar. Putin är den andra versionen av Andropov”, säger ett citat från början av Drozdovs inte mindre vältaliga bok “Jurij Andropov och Vladimir Putin – På vägen till återfödelse”. Enligt Drozdov själv kommer emellertid citatet inte från honom, utan från USA:s Centrum för Global Underrättelse, alternativt från ett nyhetsbrev utarbetat av den amerikanska organisationen Stratfor med samma namn.
Jag har inte lyckats hitta bekräftelse på att Stratfor har skrivit på detta sätt. Detta är inte viktigt, men ännu viktigare är att sådana ord valdes av Jurij Drozdov för epigrafen i sin bok. Boken, som publicerades 2002, har fått olika omdömen. Vissa hävdar att Drozdov och hans medförfattare helt enkelt letade efter ett svar på frågan om Putin skulle vara en “anhängare av Andropov.” Denna bok bekräftade att detta är ett annat sätt att skapa myten om att Putin är “den han är”. Men från en historisk synvinkel är det troligt att Drozdov helt enkelt använde sin kunskap för att förutsäga Rysslands framtid. Det finns dock inget behov av att förlita sig endast på Drozdov. Man kan till exempel titta på Putin, som inte döljer att han betraktar sig själv som Jurij Andropovs lärling och eventuellt även hans anhängare. Vi minns hur Putin, redan innan han tillkännagavs som Jeltsins efterträdare, inledde en konsekvent och extremt aktiv restaurering av Andropov-kulturen.
Minnesmärke till Andropovs ära
I juni 1999, på Andropovs 85-årsdag, lade Putin inte bara högtidligt blommor vid Andropovs grav utan citerade också biografin om Roj Medvedevs bok om Andropov i ledningen för FSB, som han redan ledde. Den 20 december samma år öppnade Putin ett minnesmärke till Andropovs ära i anslutning till KGB-byggnaden. Minnesplattan demonterades i hemlighet en augustinatt 1991, då den målades över med färg efter kuppen. KGB-tjänstemän fruktade att minnesplattan helt enkelt skulle göra att människor som törstade efter frihet krävde förändring. Minnesplattan återställdes 1999, dagen efter att Putin uttalade en nu glömd fras i samband med firandet av den ryska säkerhetstjänsten: “En grupp FSB-tjänstemän, som vi leder under täckmantel av regeringstjänstemän, har i det första steget utfört sitt jobb”.
Andropovs sekundära alternativ
Trots det visste ingen att det var Andropovs “andra alternativ” kom hade kommit till makten i Ryssland. Andropov-kulturen utformades med all sin kraft. Böcker skrevs, filmer gjordes och Andropov-priser och stipendier delades ut. 2004, i samband med 90-årsjubileet för födelsen och 20-årsminnet av Andropovs död, uppfördes ett Andropov-monument. Andropov är tre meter hög. Det är sant, inte i Moskva, utan i den karelska huvudstaden Petrozavodsk, där Andropov var den första sekreteraren för Kommunistisk Ungdom före andra världskriget.
Forskaren Julie Fjodor nämner i sin bok “Ryssland och den statliga säkerhetskulturen: NKVD-traditionen från Lenin till Putin” ett citat från FSB-tidningen Lubjanka: “Många av Andropovs idéer, sedan 1991, har glömts på grund av de politiska omständigheterna men nu är det dags att återgå till dessa idéer”.
Andropovs idéer
Har Putin verkligen återgått till Andropovs idéer? Jag kommer att ge bara några exempel. Arkadij Volskij, en av Andropovs närstående, betonade ständigt att Putins administrativa reform 2003 “togs” från Andropov.
Vladimir Putin. Foto: AP.
Putin började, liksom Andropov, sitt ordförandeskap genom att komma till makten som ett resultat av en påstådd kamp mot korruption, eller mer precist, maktrensning. I fallet med Putin blev de så kallade oligarkerna, som då betraktades som den verkliga makten i Ryssland, målet för dessa rensningar. Nu ser hur Putins kamp mot korruption var och är verklig och i vilken utsträckning det bara är en form av maktkamp. På samma sätt talar oberoende forskare från Andropov-perioden om den tidigare KGB-chefen. Till och med termen “selektiv rättvisa” används på samma sätt.
Allmän övervakning och insamling av så kallade komprometterande bevis tillämpades inte bara på vanliga människor utan också på regeringens representanter. Detta var också en Putins framgångsrika implementering av Andropovs idé. Denna princip implementerades redan före Putins officiella utnämning, till exempel när han var chef för FSB. Då lät han kompromettera och avskeda den dåvarande åklagaren Jurij Skuratov. Således fick Putin Jeltsin-familjens förtroende.
Även inom utrikespolitiken har Andropov likheter med Putin. Även om omständigheterna är helt annorlunda såg Andropov förbindelserna med Kina som en motvikt mot Nato och Väst i allmänhet. Till och med MH17-katastrofen i Ukraina 2014, för vilken Ryssland, trots tydliga bevis fortfarande förnekar sin skuld, påminner kraschen om ett sydkoreanskt passagerarplan 1983 som ödelades under Andropovs tid.
Mikhail Gorbatjovs perestrojka
Men det viktigaste att komma ihåg är att Mikhail Gorbatjovs så kallade perestrojka, som blev den direkta början på Putinregimen, inte var något annat än genomförandet av Andropovs plan för att reformera Sovjetunionen. Åtminstone majoriteten av litauerna tror fortfarande att perestrojkan startades av Gorbatjov. Att det var ett projekt av denna demokrat och reformator – som senare fick blodbesudlade händer genom oskyldiga människors död i Baku, Tbilisi och Vilnius.
I Ryssland är det sedan länge ingen hemlighet att Gorbatjov alltid har hört till Andropovs krets. Det var Andropov som utsåg honom till sekreterare för Kommunistpartiets Centralkommitté 1978. Senare, tack vare Andropovs ansträngningar, blev Gorbatjov också medlem av Politbyrån. Vissa hävdar att Andropov tydligt uttryckte sin önskan att Gorbatjov skulle ersätta honom, men det finns inga avgörande bevis för detta. Detta är fortfarande föremål för mycket kontroverser.
Mikhail Gorbatjov. Foto: AP.
Vissa forskare säger att Gorbatjov kunde ha varit en del av KGB-systemet två gånger tidigare. 1966 kunde han ha blivit utnämnd till chef för Stavropolregionens KGB, men dess tidigare chef, Vladimir Semitjastnij, gick inte med på detta. Jurij Andropov övervägde Gorbatjovs kandidatur till posten som en av hans suppleanter i KGB redan 1969. Men denna kandidatur godkändes inte av Kommunistpartiets Politbyrå eller ens den dåvarande ledaren för Sovjetunionen, Leonid Brezjnev.
När Gorbatjov blev ledare för Sovjetunionen 1985 blev Nikolai Ryzjkov, en annan av Andropovs protegéer, ordförande för ministerrådet och organisator (fram till 1991) för perestrojka. Andropov instruerade Gorbatjov och Ryzjkov redan 1983 att utarbeta en plan för ekonomiska reformer. Och Ryzjkov har aldrig dolt att det var Gorbatjov som inledde det faktiska genomförandet av denna reformplan. Under Andropovs tid föddes de berömda idéerna om Gorbatjovs “ekonomiska oberoende”, samarbete och öppnande av samriskföretag med Väst. Men ännu viktigare var uppkomsten av grupper av unga reformatorer som, till och med till följd av revolutionära förändringar i Sovjetunionen, faktiskt hade ekonomisk makt i Ryssland redan under Jeltsins ordförandeskap.
Anatolij Tjubais och Yegor Gajdar
I den första artikeln i denna serie nämnde jag att dessa “unga reformatorer”, nämligen deras ledare Anatolij Tjubais och Yegor Gajdar, spelade en riktigt viktig roll i att bygga ett pseudo-demokratiskt Ryssland och, så att säga, räddade Putin. Tjubais och Gajdar hade till och med sin egen KGB-kontaktperson under Perestrojkan, överste Sergei Kugusjev. Gajdar, vars far var en KGB-officer (officiellt en journalist för tidningen Pravda), medger själv i boken “Dagar med nederlag och segrar” att han var medlem i en av de grupper av ekonomiska reformer som organiserats av Ryzjkov under Andropovs instruktion. Och alla de andra “unga reformatorerna” på den tiden “framträdde” bara för att det var nödvändigt för genomförandet av Andropovs reformplan.
Till och med Alexei Uljukajev som var en tidigare ekonomiminister under Putin-regimen och som fängslades av Igor Setjin 2016 medan han fortfarande var medlem av regeringen, har medgivit offentligt att Andropovs reformplan inte bara existerade, utan att verksamheten för “unga reformatorer”, inklusive han också kontrollerades av Sovjetunionens dåvarande ledare och chefen för KGB.
Andrei Ilarionov
Under Gorbatjov-eran tänkte dessa “unga reformatorer” minst av allt på demokrati. Även om de själva har visat detta offentligt på olika sätt, avslöjades lögnen offentligt av Vladimir Putins tidigare rådgivare, Andrei Ilarionov, nu en av regimens motståndare. Han hävdar att seminarierna för “unga reformatorer” där han själv deltog inte diskuterade övergången till demokrati som sådan eller tog upp dessa frågor.
Vladimir Putin. Foto: AP.
Ilarionov citerar till och med en artikel från 1990 med den vältaliga titeln “Strikt kurs”, där mycket anti-demokratiska uttalanden gjordes på uppdrag av den dåvarande Leningrad-gruppen “Unga Reformatorer”. Till exempel “kontroll över alla centrala medier”, som sades vara nödvändig för ekonomiska reformer. Å andra sidan hävdade Ryzjkov och några av Gorbatjovs reformatorer senare att de bara stödde Gorbatjov tills omkring 1987, då han påstås ha övergett Andropovs kurs. Men det är oklart vem som faktiskt övergav denna kurs, Gorbatjov eller Ryzjkov och hans grupp? Det inte finns något tydligt dokument på grundval av vilket det skulle vara möjligt att formulera exakt vad som var planen för reformen av Sovjetunionen, upprättad av Andropov. Planen sägs ofta vara mycket lik den nuvarande kinesiska modellen, en diktatur med viss marknadsekonomi. Är Putins Ryssland annorlunda från den “kinesiska modellen”? Och även om Andropovs plan har förändrats något, ger detta verkligen någon anledning att se inte Andropov som till Putins Rysslands gudfader?
Evgenij Primakov
En av de viktigaste personerna för Boris Jeltsins framgång, som jag nämnde i den första artikeln i denna serie, var Evgenij Primakov. Och han var inte bara en av Jurij Andropovs närmaste män, utan också exekutören av Gorbatjovs reformer, enligt Gorbatjov själv. En annan nära allierad till Andropov, Georgij Sjakhnazarov, var också helt engagerad i Gorbatjovs arbete. I detta team ingick ett stort antal medlemmar i Andropovs tidigare grupp. Alexander Korzjakov, en av Andropovs tidigare säkerhetschefer, blev chef för Jeltsins säkerhetsavdelning och senare en av de mest inflytelserika KGB-personerna i Jeltsins demokratiska Ryssland. Emellertid inspirerades han av Andropov i slutet av Gorbatjovs reformperiod.
Före Sovjetunionens kollaps godkändes en specifik plan utvecklad av KGB, som blev den direkta grunden för skapandet av Putins Ryssland. Nära KGB-kollegor till Jurij Andropov har bidragit till utvecklingen och genomförandet av denna plan.
Läs även
- Tjugo år med Putin: En lång promenad i skuggan – del 1
- Tjugo år med Putin: Global terrorism med spår från Dresden – del 2
Distribution och eftertryck med hänvisning till källan välkomnas! Creative Commons – Attribution 4.0 International – CC BY 4.0. Följ oss på Facebook och Twitter. Läs mer om hur Du stödjer InformNapalm.
