I ett avgörande från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter anges att Ryssland har utövat effektiv kontroll över Krim sedan den 27 februari 2014. Detta bekräftar rättsligt sjuårsdagen av den ryska ockupationen av den ukrainska halvön
Och vad vi redan visste utan en europeisk domare var att ryska specialstyrkor tog över parlamentet och regeringen för den autonoma republiken Krim natten till den 27 februari. Och att den ukrainska militären på halvön visade passivt motstånd mot inkräktaren i nästan en månad.
Händelserna 2014 på Krim
Händelserna 2014 på Krimhalvön presenteras ofta som ett förberett ryskt scenario, ett konsekvent genomförande i riktning mot ett uppsatt mål. Men inte alla deltagare agerade konsekvent. Utan att förneka existensen av en huvudplan, låt oss ta hänsyn till eventuella misstag som bidrog till att resultatet i slutändan inte uppfyllde förväntningarna hos huvudaktören och andra mindre aktörer.
Frågan är om den ryska operationen felfri ur militär synvinkel? Svaret från den ukrainska militären på aggressionen mellan februari och mars 2014 såg ut som en blandning av fullt beväpnat motstånd och ett organiserat flaggbyte. Efter invasionen kunde Ryssland ha planerat att gå vidare från det första eller det andra scenariot. Men det verkar som om Ryssland måste anpassa sig till något däremellan under händelsernas gång.
Reguljära väpnade styrkor som “lokalt självförsvar”
Rysslands försök att skildra sina reguljära väpnade styrkor som “lokalt självförsvar” såg också dåligt ut. Putins militära operation på Krim liknade ett test mellan ett konkret resultat av en militär strategi och ett pojkaktigt skryt om ny teknisk utrustning. Denna önskan att presentera sig motsvarade inte på något sätt en falsk flaggoperation. Som ett resultat ogillade västerländska partners detta hyckleri och lögn, som de besvarade med kännbara sanktioner.
Förutom den militära strategin väcker Kremls politiska mål också frågor. Under president Janukovytj påskyndade Moskva den ekonomiska och politiska integrationen av den post-sovjetiska sfären. Den ryska ledningen såg detta som en process för att återuppbygga imperiet som försvann 1991. De första stegen i den eurasiska integrationen var tullunionen och unionen för gemensamt ekonomiskt samarbete. Ett samarbete där Ukraina ständigt utnyttjades av Ryssland tack vare korrupta eliter i de post-sovjetiska republikerna som använde auktoritära regeringsmetoder.
Som alla vet fungerade denna plan inte för Ukraina. Avtalet om den Eurasiska ekonomiska unionen undertecknades den 29 maj 2014 av Ryssland, Vitryssland och Kazakstan. Vid den tiden var Krimhalvön redan ockuperad och hybridkriget i Donbas fick fart. Korrupta presidenter som Janukovytj var ett enkelt men inte särskilt tillförlitligt verktyg för att främja ryska intressen i grannländerna. Han hade inte starkt inhemskt stöd och var samtidigt tvungen att balansera Ryssland och väst. Regimerna i grannländerna hotades av färgrevolutioner, som Moskva ansåg vara organiserade av Rysslands fiender i väst.
Majdan-händelserna överraskade inte Kreml
Majdan-händelserna överraskade inte Kreml, och Ryssland hade förberett sig att svara på detta “hot” mot sina nationella intressen. Det kanske bästa alternativet för Ryssland skulle vara att brutalt undertrycka protesterna mot Janukovytj. I så fall skulle det förväntade svaret från väst vara att isolera den förtryckande Janukovytj-regimen och införa sanktioner. Och detta skulle ha inte ha gett Janukovytj annat alternativ än ytterligare tillnärmning och beroende av Putin. Planen var nästan framgångsrik, men beskjutningarna av civila under demonstrationerna i Kyiv splittrade den härskande regimen. Janukovytj var tvungen att fly från Kyiv och hans partimedlemmar i parlamentet började samarbeta med den nya demokratiska regeringen.
Även vid denna tidpunkt hade Ryssland fortfarande chansen att hålla hela Ukraina under sitt inflytande. Janukovytj försökte få fotfäste i sina basregioner, där befolkningen mestadels röstade på Regionernas parti och inte stödde Majdan-protesterna. Den 22 februari 2014 anlände han till Charkiv för att delta i en kongress med utvalda tjänstemän från de sydöstra regionerna, Krim och Sevastopol. Kongressen sammankallades på initiativ av den dåvarande ledaren för den regionala administrationen i Charkiv, Mikhail Dobkin. I en intervju med journalister den kvällen sa Dobkin: “Kyiv som regeringsplats har redan uttömt sig själv”. Han föreslog att man flyttade ett antal centrala myndigheter till Charkiv.
Skapandet av “Novorossija”
Om Janukovytj skulle samla sina anhängare i Charkiv och behålla kontrollen över hälften av Ukraina, kunde han teoretiskt återvända till Kyiv även efter ett inbördeskrig. Utsikterna till en splittring i landet och ryska ingripanden “skulle ha tvingat” den nya demokratiska regeringen i Kyiv att göra betydande eftergifter till Moskva. Till slut, med eller utan krig, stod Ukraina inför utsikten att bli en analog till Bosnien och Hercegovina, de facto i allians med polariserade krafter. En av dessa identifierades senare som “Novorossija“. Tack vare lagliga påverkande faktorer i regionerna kunde Moskva åtminstone blockera oönskade politiska processer i Ukraina.
Men den flyktiga presidenten fann inget stöd i Charkiv eller senare i Donetsk. Största delen av landet, politiker och rättsliga myndigheter erkände det nuvarande parlamentet och den nya regeringen. Janukovytj fortsatte att tänka på vedergällning, men för Putin var han inte längre en statschef och kollega. I stället hade Janukovytj blivit ett instrument för att delegitimera Kyiv och dölja ryska interventioner i de södra och östra regionerna i Ukraina.
Krim som maktkampens sista fäste
Janukovytj valde Krim som sitt sista fäste för sin maktkamp. Men Putin kunde inte undgå frestelsen att annektera halvön genom att dra nytta av Ukrainas svåra politiska situation.
Därför attackerade Putin Krim, som visade sig vara en “resväska utan handtag”. Samtidigt förlorade han resten av Ukraina, som nu hade börjat närma sig EU och Nato. Faktum är att Ryssland bytte sin geopolitiska kontroll över hela Ukraina mot en liten men direkt territoriell annektering av Krim.
Foto: Till vänster den ryska fallskärmsjägaren Alexei Ivanov i ukrainsk uniform som tillhör den nu upplösta specialpolisen Berkut, i parlamentsbyggnaden på Krim. Till höger bär han sin vanliga ryska militäruniform medan han genomför militära operationer på Krim. Källa: OSINT-undersökning av InformNapalm.
Vad beslag av regeringsbyggnader innebar
På morgonen den 27 februari förstod Janukovytj, de flesta av separatisterna på Krim och resten av Ukraina troligen inte vad beslag av regeringsbyggnader på Krim egentligen innebar. Janukovytjs livvakter som flydde med honom till Ryssland intar en liknande ställning. Säkerhetschef Konstantin Kobzar sa att han skickade två bilkonvojer den 21 februari längs sträckorna Kyiv-Charkiv och Kyiv-Belbek (Sevastopol flygplats). Olexander Kustanovytj, som tjänstgjorde i dåvarande 204:e taktiska flygbrigaden i Belbek 2014, sade att Janukovytj förväntades komma till Sevastopol från Charkiv den 21 eller 22 februari, men han beordrades sedan att “utgå”.
Enligt andras vittnesmål skulle Janukovytj tillsammans med en eskort ha tagit en helikopter från Charkiv till Luhansk eller till och med till Rostov-vid-Don i Ryssland. Det är känt att den ukrainska flygkontrollorganisationen uppmanade piloterna att landa i Donetsk. Nästan omedelbart försökte Janukovytj flyga ut ur Donetsk i ett Falcon 900-plan, men gränsvakter förhindrade det. Ex-presidenten fattade troligen det slutliga beslutet att åka till Krim med bil först efter att ha tagit tillflykt i oligarken Rinat Akhmetovs hus i Donetsk.
Janukovytj besöker Krim den 23 februari 2014
Janukovytj var på Krim i nästan en dag den 23 februari efter att ha förts dit av ett ryskt militärplan från staden Anapa, Ryssland. Och på natten tog ett ryskt krigsfartyg honom från Sevastopol. Vad var poängen med ett så kort besök? Kanske var Janukovytjs fysiska närvaro i Ukraina av stor betydelse för Putin, som helt kontrollerade de högt rankade flyktingarna. Slutligen, på kvällen den 22 februari, antog det ukrainska parlamentet en resolution om att avskeda presidenten. Nästa dag, runt middagstid, utnämndes Olexander Turtjynov till statschef. Janukovytj fördes omedelbart till Krim som en “legitim president” för att förneka rykten om flykt eller avsättning.
Infografik: Janukovytjs flyktplan. Klicka för att förstora.
Och för flyktingen själv, som bosatte sig i Jalta på Krim, var det dags att testa de lokala myndigheternas lojalitet, liksom militär- och säkerhetsstyrkorna. Janukovytj åtföljdes av inrikesminister Vitalij Zakhartjenko, SBU-chef Olexander Jakimenko och presidentkansliets chef Andrij Kljujev. Det finns bevis för att stabschefen för de ukrainska väpnade styrkorna, Juri Iljin, kom för ett samtal från Sevastopol. Den 19 februari 2014 tog denna amiral över kommandot för de ukrainska väpnade styrkorna. Hans befordran var kopplad till planer på att använda armén mot Majdan-demonstranter eftersom hans föregångare Zamana ansågs opålitlig eller skulle vägra.
Förhandling med företrädare för de lokala myndigheterna
I Jalta förhandlade Janukovytj också med några företrädare för de lokala myndigheterna. Enligt Vitalij Zakhartjenko “förrådde” den högsta ledningen på Krimhalvön dock presidenten. Premiärministern på Krimhalvön, Anatolij Mogilev och representanter för inrikesministeriet vägrade att delta i mötet. Enligt Zakhartjenko beordrade Janukovytj Berkut att blockera vägarna till Krim nära Perekop. Faktum är att Berkut (Sevastopol) inte gjorde det förrän den 27 februari, då ryska specialstyrkor ockuperade republikens viktigaste administrativa byggnader.
Under tiden den 23 februari ägde mötet “Folkets vilja mot fascismen” rum i Sevastopol och den första “Folkets borgmästare” Alexei Tjalyj dök upp. På Nakhimov-torget framfördes rasande kritik mot den nuvarande regeringen, som huvudsakligen bestod av Janukovytjs partimedlemmar. Tidigare anklagades presidenten själv öppet för att förråda folket genom att ge Majdans representanter överhanden i landet.
Foto: Ett möte i Sevastopol väljer “Folkets borgmästare”.
Med andra ord kunde Janukovitj uppenbarligen inte hantera situationen och kände sig inte alls säker. Av rädsla för att tas av Kyiv bestämde ex-presidenten att fly till Ryssland. Dagen därpå, 24 februari, flög ryska militärbefälhavare från den ryska staden Anapa till Krim. Gruppen bestod av biträdande befälhavare för Rysslands södra militärområdet Igor Turtjenjuk, vice befälhavare för marinen Alexander Fedotenkov och ett antal officerare. Samtidigt var förberedelserna för ockupationen av Krim i full gång.
Dekret som aldrig officiellt har meddelats
Den 27 februari 2014 publicerade ryska medier en översättning av Janukovytjs påstådda dekret 90/2014 daterat samma dag:
① Premiärminister Mykola Azarovs regering, som ersattes av Sergei Arbuzov på grund av händelserna i Majdan den 28 januari 2014, har återvänt. Regeringen var tvungen att vidta åtgärder för att återställa den administrativa kontrollen över landet, finansiera maktstrukturer och civila frivilliga lojala mot Janukovytj.
② Ett högkvarter för Ukrainas högsta befälhavare med säte vid den ukrainska flottans högkvarter i Sevastopol har upprättats med Amiral Juri Iljin utnämnd som tillförordnad befälhavare.
▫ Det finns uppenbara fel i texten. För det första används termen “ukrainsk flotta” och för det andra “Iljin utnämnd som tillförordnad befälhavare”. Redan den 19 februari 2014 hade han utsetts till överbefälhavare, tillförordnad befälhavare.
③ SBU och polis rapporterar till befälhavaren. Anställda som vägrar att följa order bör ses som förrädare och avskedas. Och vid motstånd måste de också elimineras med hjälp av vapen. Detta gäller även försvarspersonal från föregående punkt.
④ Utländska stater som är villiga att upprätthålla diplomatiska förbindelser med Ukraina bör skicka sina marinattachéer till Sevastopol.
⑤ Platsen för utrikesministeriet och Ukrainas Centralbank bestäms av högsta befälhavarens högkvarter. Härifrån måste de övervaka genomförandet av internationella skyldigheter gentemot Ukraina.
▫ Ett misstag är “Ukrainas Centralbank” istället för Ukrainas Nationalbank.
⑥ Tillkännagivande av det ukrainska parlamentets öppningssession den 3 mars 2014 i Sevastopol med följande dagordning: Maktberövande mot parlamentsledamöter som stöder den nya regeringen i Kyiv.
⑦ Insamling av förslag för kandidater som “ledare” i regionerna (senast den 3 mars). Bildandet av “civila grupper” för att återställa den konstitutionella ordningen i hela Ukraina.
▫ Ett annat misstag är “ledare” i stället för guvernörer i regionerna.
Många fel indikerar att dekretet är falskt
Dekret nr 90/2014 tillkännagavs aldrig officiellt och många fel tyder på att dokumentet sannolikt är falskt. Dekretet upprättades helt klart av människor långt borta från de ukrainska regeringskontoren. Ett telefonsamtal med Putins assistent Sergei Glazjev, inspelat av den ukrainska underrättelsetjänsten, bekräftar dock riktigheten hos åtminstone några av de avsikter som beskrivs i “dekretet”.
I ett samtal med Glazjev den 28 februari 2014 var direktören för institutet för OSS-länderna, Konstantin Zatulin, orolig för Janukovytjs presskonferens, som skulle äga rum i Rostov samma dag. Enligt honom skulle Janukovytj åka till Sevastopol den 3 mars, men det kunde inte tillåtas. Zatulin kallade Janukovytj för en “kontroversiell person” som bara kommer att skapa problem. Han kom också ihåg Janukovytjs residens (Mezjyhirja), som i hög grad hade missgynnat honom i sina anhängares ögon. Zatulin erinrade också om att Janukovytj nu hade återställt sin regering och att det bästa alternativet för honom var att komma till Kyiv.
Vid den tiden följde statsmän på Krim redan Kremls ledning. Zatulin betonade att “allt beror på Janukovytjs legitimitet och utan tvekan bör tvivel inte visas offentligt”. I ett telefonsamtal den 1 mars försäkrade Glazjev vice premiärministern på Krimhalvön, Aziz Abduljajev, att Janukovytj faktiskt inte kontrollerade någonting.
Presskonferensen i Rostov
Det är troligt att Janukovytj, på råd av Zatulin, var tvungen att justera sitt tal vid presskonferensen i Rostov. Han sa inte ett ord om sitt val av ny befälhavare eller om att komma till Sevastopol den 3 mars. I stället kallade han sig den legitima presidenten och lovade att återvända till Ukraina om hans säkerhet var garanterad. Som en väg ut ur situationen föreslog Janukovytj en “försoning” och en återgång till 21 februari-avtalet med oppositionen. Avtalet handlade om att sluta använda vapen för att döda. Han sade dessutom att “så snart fabrikerna stannar och folket är utan leveranser, kommer Östra Ukraina att göra uppror”.
Trots det faktum att ryssarna redan hade erövrat och blockerat ett antal anläggningar på Krim, hävdade Janukovytj att han var starkt emot invasionen av Ukraina och kränkning av landets territoriella integritet. Han uttryckte sin övertygelse om att Krim skulle förbli en del av Ukraina.
Rysslands vägran att stödja hans återkomst till Sevastopol och Putins dubbelspel med hjälp av den ryska armén var sannolikt en obehaglig överraskning för ex-presidenten. Även i det så kallade dekret nr 90/2014 var det inte fråga om att söka militär hjälp. Ja, det var inte för ingenting Janukovytj, som inte kunde kontrollera sina känslor, bröt bläckpennan framför tv-kamerorna.
Utnyttjande av ex-presidenten
Detta var dock inte sista gången Ryssland utan tvekan utnyttjade Ukrainas tidigare president. Dagen efter presskonferensen skrev Janukovytj ett brev till Putin. Detta skulle vara en begäran om att använda de ryska väpnade styrkorna “för att återställa lag, fred och ordning i Ukraina”. Brevet blev den formella grunden för det ryska federationsrådets godkännande för utplacering av den ryska armén på ukrainskt territorium. Ändå tyder alla fakta på att denna armé har varit i aktion sedan åtminstone den 27 februari. Detta visar att Janukovytj har “tänkt om” igen. Även efter den olagliga annekteringen av Krim kritiserade han inte Ryssland.
Foto: Brev från Viktor Janukovytj till Vladimir Putin.
Inte en andra Baron Wrangel
Janukovytj blev inte en andra baron Pjotr Wrangel, som använde Krim som en språngbräda för maktkampen i staten. De ryska inkräktarna utnyttjade dock Janukovytj mer än en gång. Till exempel hänvisade Krim-parlamentets separatist-talman, Vladimir Konstantinov, till ex-presidenten när han tillkännagav sin legitimitet. Janukovytj skulle även ha utsett Sergei Aksyonov till Krims nya premiärminister, men ett sådant erkännande kräver ukrainsk lagstiftning.
Den 3 mars, när den ukrainska flottans befälhavare skulle börja sin arbetsdag i Sevastopol anlände den förrädiska amiralen Denis Berezovskyj till den blockerade militära enheten med ryska vakter. Han lyckades inte ockupera högkvarteret och kidnappa befälhavaren Sergei Gajduk. För att klargöra sina avsikter anordnades ett officersmöte där Gajduk och Berezovskyj talade i tur och ordning.
Berezovskyj hävdade att Janukovytj fortfarande var den legitima presidenten och att ett antal regioner i Ukraina som Kherson, Mykolaiv och Zaporizjzja enligt uppgift var redo att gå samman med Krim.
Med tiden, när retoriken och de officiella besluten förändrades, skiftade den självutnämnda Krimregeringen gradvis från regionalism och separatism till “återförening” med Putin. Förmodligen var den viktigaste indikationen på denna process den upprepade senareläggningen av den så kallade folkomröstningen på Krim och ändringen av formuleringen i dess punkter.
Läs även
- Den ryska specialoperationen med Derkatj-inspelningarna och dess deltagare
- Var Rysslands militära utrikesunderrättelsetjänst gömmer Novitjok
- Ukrainas underrättelsetjänst avslöjar ett nätverk av FSB-agenter som planerar sabotage och kidnappning
Distribution och eftertryck med hänvisning till källan välkomnas! Creative Commons – Attribution 4.0 International – CC BY 4.0. Följ oss på Facebook och Twitter. Läs mer om hur Du stödjer InformNapalm.