Rysslands krig mot Ukraina är inget annat än oönskad kolonialism

Det pågår en debatt bland forskare och intellektuella om huruvida Rysslands makt över Ukraina kan anses vara kolonialism. Hur det än må vara så är Rysslands krig mot Ukraina inget annat än kolonialt.

Allt i inkräktarnas retorik och beteende tyder på att de ser sin så kallade speciella militära operation som att slå ned ett uppror som startats av underlydande. Ryssarna anser att de har kommit till Ukraina för att hävda sin rätt som ett rättmätigt herrefolk.

Enligt Moskva är alla ukrainska tillgångar ett sovjetiskt arv

Ryssarna upprepar argumentet att alla fysiska tillgångar i Ukraina är sovjetiskt arv. I deras ögon kan Sovjetunionen likställas med Ryssland, som därför återvänder för att återta sina tillgångar. Ryssarna känner sig därför berättigade att förstöra eller återuppbygga frukterna av det historiska sovjetiska arvet. Dessutom drar de nya gränser efter behag. När det gäller de underordnade har de gått sin egen väg och lämnat herrefolket. Därför anses det att ukrainarna behandlat den egendom som anförtrotts dem slarvigt. Och nu är det därför dags att återställa ordningen.

Dessutom anser sig ryssarna vara överlägsna ukrainarna, som straffas, våldtas, omskolas och deporteras. Ändå har Internationella brottmålsdomstolens arresteringsorder på Putin kommit som en blixt från klar himmel för Kreml. Detta trots att Ryssland utfört deporteringar av ukrainska barn, vilket anses vara utrotning. Samtidigt är medvetandets svängningar, från behovet av att iaktta formell anständighet till direkt plundring, förvånansvärt lätta och snabba.

Likheter med det andra rysk-tjetjenska kriget

Detta märktes också under det andra rysk-tjetjenska kriget. När ryssarna förklarade att Tjetjenien var en separatistisk region som hade frigjort sig från Ryssland, uppstod analogier till en sorts Donetsk- eller Luhansk-republik. Men bakom det självständiga Tjetjenien (Itjkerien) fanns ingen accelerator som i de så kallade folkrepublikerna i östra Ukraina. I sina förbindelser med Moskva visade Tjetjenien både saklig och formell handlingsfrihet.

Valet av president Maskhadov i Itjkerien 1997 ägde rum med deltagande av OSSE-observatörer. Sekreteraren för det ryska säkerhetsrådet och ryska tjänstemän deltog också i invigningen. Itjkerien förde direkta bilaterala förhandlingar och slöt fördrag med Ryssland. Itjkeriska tjänstemän gjorde officiella besök i ryska städer. I ryska medier omtalades Maskhadov som president och i allmänhet ansågs Itjkeriens suveränitet, om inte de jure, så åtminstone de facto.

Men efter början av kriget mot Itjkerien förändrades attityden till landet omedelbart. Dess ledare och tjänstemän ansågs plötsligt vara rättsstridiga och blev sedda som separatister. På ett ögonblick upphörde Itjkerien att vara en självständig stat. Slutligen började själva namnet på republiken och dess symboler likställas med terrorism.

Ryska trupper förvandlade Groznyj till spillror, precis som med Mariupol 2022. På ryska nyheter visades ruiner med den enkla förklaringen “det här är på grund av kriget”. Samtidigt uppvisades välgörenhetsshower där flyktingar placerades i tältläger och fick mat från fältkök.

Ryssarna lovade att återuppbygga Groznyj. Putin gav order om att ta hand om tjetjenska barn. Det ansågs att utan Ryssland fanns det naturligtvis ingen chans till en normal utbildning.

Rysk kolonialism fungerade i Kaukasus

Den ryska kolonialismen fungerade i Kaukasus där ryssarna förstörde allt och sedan byggde upp allt själva. De omskolade också lokalbefolkningen. Tjetjener som gjorde motstånd dödades. Inga högljudda protester följde, det rådde tyst internationell konsensus. Så varför inte göra samma sak med Ukraina? Men i fallet Ukraina blev det skillnad i slutändan. Det internationella svaret på kriget mot Ukraina uppfattades av ryssarna som en ceremoniell inblandning i Rysslands inre angelägenheter.

Ryssland älskar att jonglera med ordet suveränitet

Moskva använder gärna ordet suveränitet och hävdar att inblandning i suveräna staters angelägenheter är oacceptabelt. I själva verket hänvisar ryssarna till världens motstånd mot stödet till ukrainska separatister, medan ryssarna nekar dem alla suveräna rättigheter.

Den multipolära värld som förespråkas av ryssarna är kolonialmakternas värld med deras oförytterliga rätt till kolonier. Man undrar om den arabiska och afrikanska världen, så inspirerad av Rysslands antivästliga patos, reflekterar över detta?

Oönskad rysk kolonialism

Och förresten, vad tycker araberna om att ryssarna öppet motiverar sin rätt till ett krig mot Ukraina med fallet med USA:s anfall mot Irak. Det betyder att Ryssland ser ukrainare som irakier, mot vilka man kan göra vad man vill ostraffat om man är just den rätta suveräna staten. Ryssarna blir irriterade när de nekas rätten att imitera det “bråkiga västerlandet”. I den ryska rättighetslogiken finns ingen förståelse för irakiernas eller ukrainarnas roll. Dessa människor är trots allt ett slags egendom, ett pris till vinnaren av det geopolitiska spelet. Moskva tror inte på undersåtars handlingskraft och kapacitet.

Trots allt är Ukrainas starka motstånd i kampen mot rysk aggression, tillsammans med storskaligt internationellt stöd, inte bara tur. Ukrainare är ett mycket tufft folk som aktivt samarbetar för internationellt stöd. De är enade och kommer aldrig att ge upp. Dessutom är det ukrainska folket enat mot ogynnsamma försoningsinitiativ från vissa partners. Därför borde ryssarna snarare vara arga på ukrainarna (istället för den västliga koalitionen) som lyckats agera något annorlunda än irakier och tjetjener.

Av Maksym Maiorov.

Ytterligare artiklar av InformNapalm

Distribution och eftertryck med hänvisning till källan välkomnas! Creative Commons – Attribution 4.0 International – CC BY 4.0. Följ oss på Facebook och Twitter. Läs mer om hur Du stödjer InformNapalm.