
“Uppror bakom järnridån” är en artikel publicerad den 30 november 1948 om UPA:s ukrainska partisaner, hämtad från arkivet hos den tyska tidningen Die Zeit.
I Tyskland har flera böcker, artiklar och mycket mer digitaliserats de senaste åren, och många arkiv finns nu fritt tillgängliga på Internet. En av dessa är “Aufstand hinter dem Eisernen Vorhang” som publicerades den 30 september 1948, klockan 08:00. Författare är Kurt Gelsner.
UPA-partisanernas uppror
Innan flyktinglägrets fällbom, upphör bosättningen Regensburg Ganghofer att ta emot tåg från tyska städer. Inte ens löktornen och grovkalkstensmurarna med de små fönstren kan förmedla sin bayerska karaktär jämfört med den så markant förändrade gatuscenen.
Tusentals fördrivna ukrainare från “folkdemokratins” skräckvälde har byggt hus med trädgårdar och gränder, en sann återspegling av deras östliga hemland. Ett skyddat och bevakat område ger dem en illusion om att vistas någonstans längs floderna Don, Dnipro eller Donets. Skratt hörs sällan på dessa gator eller i husen. Flykt, fattigdom, elände, rädsla, förföljelse och deprivation har satt sina spår i ukrainarnas ansikten. De är avvaktande gentemot främlingar. Den århundraden långa kampen för existens har orsakat misstro. Vad de bär syns i deras ögon, skulden Herren kräver av dem. Ett litet steg på vägen till självständighet. Hemlandet skickar regelbundet meddelanden om den Ukrainska Upprorsarmén (UPA) från sina slagfält, till den amerikanska zonen i Tyskland. Då återfår flyktingarna mod, och västvärlden lär sig att ett frihetsälskande folk bakom järnridån framgångsrikt bekämpar sina förtryckare.
24 år gammal UPA-befälhavare
– Innan vi pratar, titta på bilderna, säger den proportionella, muskulösa ukrainaren, i vars enkla rum vi sitter. Han är 24 år gammal, befälhavare som UPA har anförtrott en av sina kampanjer i väst. Hans riktiga namn är registrerat hemkyrkans dopregister, men det spelar ingen roll sedan länge. Hans kamrater kallar honom “Berkut”, bergsörnen. Han bilder visar partisaner i skogen, med och utan vapen, hukande partisaner vid en gudstjänst på en öppen plats, motståndsmän vid en avliden persons grav, i aktion bakom buskar och snår. Där finns också några bilder med skrattande unga kvinnor.
– Tro ingenting, säger Berkut. Det är sentimentala bilder, flickorna kämpar som män, de är partisaner som oss, de bär vapen och har kämpat tappert.
Tryzub – Ukrainas vapensköld
En gruppbild visar uniformer och vapen, en färgstark blandning av tjeckisk, rysk och polsk utrustning. “Vi måste erövra allt”, säger Berkut. “Ingen kommer att ge oss något om vi inte gör det själva”. “Vi måste ta ammunitionen som vi använder mot fienden, men trots detta har våra kepsar en ”Tryzub” (Treudd), de fria ukrainarnas vapensköld. Vi är inte ett gäng, utan en vanlig uniformerad armé och vi identifierar oss. Militärorganisationen täcker hela landet, allt från gruppenheter till regementen. Trots att vi skriver så lite som möjligt fungerar vår nyhetstjänst bra. När regementets hjälp behövs, är det redo. Att vi kämpar som partisaner är beroende av styrkeförhållandena. Fienden har tunga vapen och vi har det inte. Vi kan dock inte använda tunga vapen om vi strider i skogen. Ändå finns det områden där ockupationstrupperna bara vågar röra sig i större grupper.
De ukrainska partisanernas fiender
Vi nämner för Berkut att UPA misstänks ha tyska SS-soldater och tidigare Vlasov-trupper i sina led. Berkuts röst visar en liten irritation. År 1943 kämpade han mot den tyska civila förvaltningen, mot SS, Gestapo och Polizei. UPA gör inte plötsligt fiender till vänner. Vlasov ska ha varit en sovjetisk general som rekryterade sina trupper från fångläger i Tyskland. Varken Berkut eller hans kamrater hade någonsin varit soldater i Röda armén. Sedan 1943 hade de kämpat för alla former av förtryck, först mot nationalsocialisterna, sedan bolsjevikerna. Men tyskar som hade flytt från sovjetisk fångenskap var i deras led, eftersom de hade aldrig hade haft någonting mot själva Wehrmacht. Detta eftersom dess soldater uppförde sig korrekt.
Bolsjevikerna och några i förbund med dem
Sedan maj 1944 finns det bara en fiende för de ukrainska partisanerna, bolsjevikerna och några i förbund med dem. I de skogbevuxna områdena har de sina baser, vid Sianislav, Stryj, Sambor, Lviv och i Karpaterna. När de är aktiva kommer de ut från sina gömställen. Innan sovjeterna kan slå till, är de borta igen. Men UPA är inte bara knuten till dess baser, organisationen täcker hela landet. Vad som händer på Krim idag, är alla bekanta med i skogarna i morgon. Inte bara har partisanerna lövhyddor och hål i jorden, utan djupa bunkrar byggda genom stort arbete. Fyra till tio meter under marken finns förråd, sjukhus och försvarskasematter. Särskilda styrkor i sovjetiska NKVD har gjort stora ansträngningar för att driva UPA från deras gömställen. De har inte lyckats med detta trots att 40 000 till 60 000 välutrustade sovjetiska soldater har genomsökt skogarna. Deras förluster har alltid varit högre än de hade förväntat sig.
– Men är det inte i slutändan ett hopplöst uppror som den ukrainska rebellarmén utför?
– Om vi inte lyckas måste våra barn göra det och målet är detsamma, ett suveränt Ukraina. Då är kampen inte alls hopplös, säger Berkut.
Inget samhälle enligt sovjetmönstret
Det ukrainska folket vill driva fria jordbruk, inte i sociala samhällen enligt sovjetmönstret. Så kolchoserna går upp i lågor med all utrustning och maskiner. Sovjeterna sammanför människor eftersom de behöver arbetande slavar. Därför angrips transporter och människor befrias. Många tyska fångar har blivit räddade tack vare sådana attacker. NKVD sätter upp baser i städer för att skapa högkvarter mot partisanerna, så dessa baser flyger i luften.
– Och på vilket bättre sätt kan allierade samarbeta för att skapa avskräckande exempel?
– Vi vill att västvärlden ska känna till vår kamp. De bör veta att även den mest kraftfulla sovjetiska militärmaskinen inte är oantastlig.
Berkut marscherar västerut
I september 1947 ombads Berkut att marschera västerut, med sin grupp och vapen, som partisaner och vittnen till motståndet. Andra kom före honom, andra efter. Deras erfarenheter liknar varandra på håret. Två och en halv månad var de på väg, de kämpade bittert. Nu har de nått sin destination. “Vi har inga svårigheter att fylla vår utrustning”, säger Berkut. “Ryssarna levererar sina vapen till polacker och tjecker, och ingen av oss lämnar sig till fienden levande. Det är våra regler och lagar”. “Världen har lärt sig av oss, vi kan hitta allierade i vår kamp. Vi är redo och väntar på nya order, kanske kommer vi snart tillbaka”.
– Om ni inte kommer att förhindra någon, om ni vågar slå till i motsatt riktning?
– Nej, ingen kan hindra oss, vi är partisaner.
Det ser verkligen ut som ingen kan stoppa dem. När Polen repatrierade alla ukrainare från det sydvästra hörnet av polska Ostpreussen, var en UPA-enhet beordrad att skydda sina landsmän. Under lång tid var det tyst runt gruppen, som marscherade norrut genom skogen på natten. De första rapporterna om sammanstötningar med “folkets fiende” var nyligen rapporterade i litauiska tidningar. Så kämpade UPA när “sändebudet” Berkut kom till väst med sitt folk.
Källa: Die Zeit. Volym 1948. Upplaga 40. Onlineversion 21 november 2012.
Detta material får återges enligt Creative Commons (CC-BY). Vi uppmuntrar våra läsare att aktivt dela våra publikationer på sociala nätverk. Allmänhetens kännedom är avgörande för att förstå krigets verklighet.