Den 30 september 1948 publicerade den tyska tidningen Die Zeit reportaget ”Uppror bakom järnridån”. Journalisten Kurt Gelsner skildrade ukrainska flyktingar i efterkrigstidens Tyskland och mötet med en ung partisanbefälhavare. Reportaget ger en inblick i den ukrainska motståndsrörelsens verksamhet och kampen för ett självständigt Ukraina.
I det tyska Regensburg förändrades gatubilden redan innan besökaren nådde bommen vid flyktinglägret i stadsdelen Ganghofersiedlung. Kyrkornas lökkupoler och husens grovt putsade fasader vittnade fortfarande om Bayern. Men bland bostäder, trädgårdar och gångvägar hade tusentals ukrainska flyktingar skapat en miljö som påminde om deras förlorade hemland.
Många hade flytt från förföljelse och förtryck under de kommunistiska regimerna i Östeuropa. Det skyddade och bevakade området kunde för ett ögonblick påminna om platser vid Don, Dnipro eller Donets. Ändå hördes sällan skratt. Fattigdom, rädsla och förluster hade satt djupa spår. Främlingar möttes med försiktighet och misstro.
Meddelanden från hemlandet
Enligt reportaget nådde då och då nyheter från Ukraina fram till flyktingarna i Tyskland. Beväpnade grupper ur Ukrainska upprorsarmén (UPA) uppgavs ha tagit sig genom Östeuropa till den amerikanska ockupationszonen. Deras ankomst väckte hopp bland landsmän som hade förlorat kontakten med hemlandet.
Gelsner beskrev partisanernas verksamhet som ett uttryck för ukrainarnas strävan efter självständighet. Han framhöll att den väpnade kampen fortsatte bakom järnridån, trots Sovjetunionens militära överlägsenhet.
Den 24-årige befälhavaren Berkut
En av personerna Gelsner mötte var en 24-årig ukrainare med kraftig kroppsbyggnad. Han hade lett en väpnad grupp på en marsch västerut. Hans verkliga namn fanns inskrivet i hemförsamlingens dopregister, men inom partisanrörelsen kallades han Berkut, ett namn som syftar på kungsörnen.
I sitt enkla rum visade Berkut en samling fotografier. Några föreställde partisaner i skogarna, beväpnade eller obeväpnade. Andra visade gudstjänster på öppna platser, motståndsmän vid stupade kamraters gravar och stridande som sökte skydd bland buskar och träd. På flera bilder syntes också unga kvinnor.
Berkut betonade att kvinnorna inte enbart deltog i förbandens vardagsliv. Enligt honom bar de också vapen och deltog i striderna på samma villkor som männen. Fotografierna skulle därför inte uppfattas som idylliska bilder från livet i skogen.
Vapen, uniformer och Ukrainas treudd
Ett gruppfotografi visade uniformer och militär utrustning av blandat ursprung. Där fanns tjeckiska, ryska och polska persedlar. Berkut förklarade att partisanerna själva måste skaffa den utrustning och ammunition som behövdes. Någon regelbunden försörjning utifrån kunde de inte räkna med.
Trots de skiftande uniformerna bar soldaternas huvudbonader den ukrainska treudden, Tryzub. Symbolen representerade Ukrainas nationella självständighetssträvanden. För Berkut markerade den skillnaden mellan en organiserad militär rörelse och vanliga beväpnade grupper.
Han beskrev en organisation med militära gradbeteckningar och förband från mindre grupper till regementen. Skriftliga meddelanden användes sparsamt för att begränsa risken för upptäckt. Underrättelser och order förmedlades ändå mellan enheterna, enligt hans redogörelse.
Partisanernas stridssätt förklarades av den stora skillnaden i militär styrka. Sovjetiska förband hade tillgång till tung beväpning och betydande personalresurser. Motståndsrörelsen förlitade sig därför på skogsterräng, rörlighet, överraskningsanfall och lokalkännedom. Berkut hävdade att det fanns områden där sovjetiska styrkor endast vågade röra sig i större grupper.
Förhållandet till tyska och ryska förband
Under samtalet tog Gelsner upp misstankarna om att den ukrainska partisanrörelsen hade tagit emot tidigare SS-män och soldater från general Andrej Vlasovs ryska förband. Frågan väckte irritation hos Berkut.
Berkut uppgav att han personligen hade stridit mot den tyska civila förvaltningen, SS, Gestapo och tyska polisen under 1943. Han förnekade att tidigare fiender utan vidare skulle kunna bli bundsförvanter. Enligt hans berättelse hade varken han eller hans närmaste kamrater tjänstgjort i Röda armén.
Han uppgav att partisanerna först hade kämpat mot det nationalsocialistiska Tyskland och därefter mot Sovjetunionen. Samtidigt berättade han att tyskar som undkommit sovjetisk fångenskap fanns bland partisanerna. Berkut skilde i sitt resonemang mellan de nazistiska myndigheterna och Wehrmacht, vars soldater han beskrev i mer positiva ordalag.
Partisanernas baser i västra Ukraina
Enligt reportaget riktades motståndsrörelsens militära verksamhet efter våren 1944 huvudsakligen mot sovjetiska styrkor och deras lokala bundsförvanter. Partisanerna hade baser i skogsområden nära Stanislav, nuvarande Ivano-Frankivsk, samt kring Stryj, Sambir, Lviv och i Karpaterna.
När operationer planerades lämnade mindre grupper sina gömställen för att genomföra anfall. Därefter drog de sig tillbaka innan sovjetiska förband hann organisera motåtgärder. Berkut beskrev verksamheten som ett omfattande nätverk, där underrättelser kunde spridas snabbt mellan olika delar av Ukraina.
Gelsner beskrev enkla skogshyddor och jordkulor, men också avancerade underjordiska anläggningar. Förråd, sjukvårdsutrymmen och försvarsställningar uppgavs ligga fyra till tio meter under markytan. Byggandet av dessa anläggningar hade krävt omfattande arbete.
Den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD hade genomfört omfattande insatser mot partisanernas gömställen. I reportaget angavs att mellan 40 000 och 60 000 välutrustade sovjetiska soldater hade deltagit i operationerna. Trots insatsernas omfattning hade partisanerna enligt berättelsen fortsatt sin verksamhet.
Målet om ett självständigt Ukraina
Trots Sovjetunionens överlägsna resurser ansåg Berkut inte att den väpnade kampen var utsiktslös. Han framhöll att målet var ett självständigt Ukraina och att framtida generationer skulle behöva fortsätta kampen om den egna generationen misslyckades.
Den politiska vision han beskrev omfattade också ett jordbruk utan sovjetiska kollektivjordbruk. Han uppgav att partisanerna angrep kolchoser och förstörde byggnader, maskiner och utrustning. Enligt hans berättelse genomfördes även attacker mot transporter och mot den sovjetiska säkerhetstjänstens lokala anläggningar.
Berkut hävdade att tyska krigsfångar hade befriats i samband med vissa sådana angrepp. Han beskrev också attacker mot NKVD:s baser i städerna. Verksamheten skulle enligt honom visa omvärlden att den sovjetiska militärmakten inte var oövervinnelig.
Marschen västerut 1947
I september 1947 fick Berkut order att leda en beväpnad grupp västerut. Uppdraget var att ta sig till den västra ockupationszonen och berätta om motståndsrörelsens verksamhet. Andra grupper hade redan genomfört liknande marscher, medan ytterligare förband följde efter.
Enligt Berkut varade färden i omkring två och en halv månad. Gruppen hade tvingats utkämpa flera strider längs vägen. De militära erfarenheterna skildrades som likartade mellan olika partisanförband som lyckades nå väst.
Han uppgav att vapen och utrustning kunde erövras från motståndare, även från förband som hade fått sovjetiska vapenleveranser. En annan del av hans berättelse var ordern att undvika att bli tillfångatagen levande.
Vid tiden för reportaget väntade partisanerna i Tyskland på nya instruktioner. Berkut hoppades att deras berättelser skulle bidra till internationell förståelse för Ukrainas självständighetssträvanden. Han räknade också med möjligheten att återvända österut för att fortsätta kampen.
Förflyttningar genom Polen och Litauen
Reportaget avslutades med uppgifter om en annan partisanenhet som hade skickats norrut genom skogsområden. Bakgrunden var den polska statens tvångsförflyttningar av ukrainare under efterkrigsåren. Enheten uppgavs ha fått i uppdrag att skydda landsmän som drabbades av förflyttningarna.
Gruppen hade under en längre tid undvikit uppmärksamhet. Därefter började litauiska tidningar rapportera om väpnade sammanstötningar med grupper som av de kommunistiska myndigheterna betecknades som fientliga. Uppgifterna visade hur den ukrainska partisanverksamheten enligt Gelsners reportage fortsatte på flera håll i Östeuropa.
Berkut och hans följeslagare framträdde därmed som representanter för den ukrainska motståndsrörelsen inför en västeuropeisk publik. Deras berättelser förmedlade erfarenheter av krig, flykt och kampen för ett självständigt Ukraina.
Källa: Kurt Gelsner, ”Aufstand hinter dem Eisernen Vorhang”, Die Zeit, nummer 40, den 30 september 1948. Reportaget återgavs senare i InformNapalms arkiv.
Ytterligare artiklar av InformNapalm
Materialet får fritt spridas och återpubliceras under förutsättning att källan anges. Licensiering enligt Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0). Följ oss på Facebook, X, Telegram och Slate (Sl8).
InformNapalm tar inte emot ekonomiskt stöd från någon stat eller institutionell sponsor. Verksamheten finansieras uteslutande av frivilliga insatser från enskilda volontärer och läsare. Den som önskar bidra kan göra det genom månatliga mindre donationer via plattformen BuyMeACoffee.
