Varje president i det oberoende Ukraina, förutom Viktor Janukovitj, försökte frigöra den ukrainska ortodoxa kyrkan från den rysk-ortodoxa. Idag, när alla hinder har tagits bort, förenas de tre ukrainska ortodoxa kyrkorna. År 2018 väckte president Petro Porosjenko denna fråga på allvar, vilket erkändes och stöddes av den ekumeniska patriarken.
Eftersom Ukraina idag praktiskt taget har sin egen oberoende ortodoxa kyrka tittar vi noga på denna process, dess historia och logik samt informationskriget runt.
Tomos – dekret om autokefali
I början av april 2018 höll Ukrainas president Porosjenko samtal om utsikterna för ukrainsk ortodoxi med den ekumeniska patriarken Bartolomeus I, den östortodoxa kristendomens ekumeniske ledare och andlig ledare för ortodoxa kristna världen över. Sedan den 17 april har det funnits en officiell begäran om tillhandahållande av ett oberoende eller autokefali, från Ryssland och den rysk-ortodoxa kyrkan.
På den ekumeniska patriarkens huvudort, Phanar, började denna fråga studeras och ett samråd genomfördes för att slå samman tre olika ortodoxa kyrkor i Ukraina en gemensam ukrainsk ortodox kyrka. Dessa var Ukrainas ortodoxa kyrka (Moskvapatriarkatet), Ukrainas ortodoxa kyrka (Kyivpatriarkatet) och Ukrainas autokefala ortodoxa kyrka. Detta för att övervinna den långvariga splittringen i den ukrainska ortodoxin. På sommaren skickade den ekumeniska patriarken ekumeniska legater till Ukraina. Phanar meddelade officiellt det slutliga positiva beslutet den 11 oktober.
Rysk-ortodoxa kyrkan bryter med Konstantinopel
Som svar meddelade den rysk-ortodoxa kyrkan, efter en synod med sina biskopar i Minsk den 15 oktober, att den hade brutit alla band med Konstantinopel (Istanbul) och därigenom provocerat en massiv splittring i den ortodoxa världen. Förberedelsen av Tomos på autokefali för den ortodoxa kyrkan i Ukraina avslutades den 29 november, efter det ekumeniska patriarkatets synod. Dokumentet skulle nu överlämnas till den nya kyrkans ledare.
Ett gemensamt möte med företrädare för de tre ukrainska ortodoxa kyrkorna hölls framgångsrikt den 15 december 2018. Som ett resultat valdes Serhiy Petrovytj Dumenko till kyrkans högste ledare, med titeln Epifanius I, metropolit över Kiev och Ukraina. Ukrainas ortodoxa kyrka (Kyivpatriarkatet) och Ukrainas autokefala ortodoxa kyrka upplöstes. Ceremonin att överföra Tomos på autokefali planerades att ske den 6 januari 2019, det vill säga på julafton enligt den Julianska kalendern. Ukrainska parlamentet antog därefter en lag som förbjuder ukrainska ortodoxa kyrkan (Moskvapatriarkatet) att kalla sig “ukrainsk” och förpliktade kyrkan att gå under namnet “Rysk-ortodoxa kyrkan i Ukraina”.
Detta är en mycket kort sammanfattning av de viktigaste händelserna 2018 i och runt ukrainsk ortodoxi. Autokefali-processen var full av drama, möttes med stark opposition och lobbyverksamhet av den rysk-ortodoxa kyrkan och Rysslands sida.
Mediatäckning och informationskrig
Till vår förvåning blev rapportering och händelseanalyser kring autokefali-processen (för ukrainsk ortodoxi) i västeuropeiska medier mer eller mindre korrekta. Detta gäller både beskrivning av fakta och tolkningsnivå. Faktorer som den ryska aggressionen, stöd från den rysk-ortodoxa kyrkan i hybridkriget i östra Ukraina nämndes som en orsak till den ukrainska ortodoxa kyrkans (Moskvapatriarkatets) nedgång i popularitet.
Västliga medier
① Ukrainas oberoende kyrka stärker isoleringen av Ryssland (Financial Times)
② Konflikten mellan Ukraina och Ryssland provocerar historisk religiös schism (The Guardian)
③ Putin förlorar inflytande, eftersom ukrainska ortodoxa kyrkan söker oberoende (Bloomberg)
Det fanns några anmärkningsvärda blunders hos Reuters som rapporterade på Twitter: “Efter 1000 år bryter Ukraina med den ryska kyrkan”. Inlägget avlägsnades omedelbart när det gavs synpunkter på den uppenbara absurditeten av pro-ukrainska läsare.
Ryska medier
Å andra sidan reagerade massmedia styrda av de ryska myndigheterna mycket negativt, upprepade retoriken i den rysk-ortodoxa kyrkan och kallade händelserna “en splittring”. Rapporteringen av autokefali-processen vid RT och TASS kan endast kallas en propagandakampanj. Rubrikerna på deras webbplatser talade om “Kievs inblandning i religion” och “avgudadyrkare med blod på sina händer”. Även en strikt varning från den rysk-ortodoxa patriarken Kirill talade om att “schism kommer att leda till Ukrainas andliga död”. Rysslands presidentadministration, berömd för att kommunicera genom att “skicka signaler” till omvärlden, varnade också för en eventuell blodsutgjutelse i Ukraina av religiösa skäl.
Några av de ryska medierubrikerna
④ Patriark Kirill – Konstantinopels handlingar i Ukraina brottsliga (TASS)
Ukrainas nationella säkerhet
Den ryska propagandans favoritpostulat om ukrainska ortodoxa kyrkans autokefali behandlas i nästa del. Låt oss nu titta på orsakerna till att frågan om den ukrainska ortodoxa kyrkans oberoende från den rysk-ortodoxa har blivit så viktig att Ukrainas president är involverad i denna process. Varför säger Porosjenko att tillhandahållandet av autokefali är en fråga om nationell säkerhet för Ukraina och behandlar den i enlighet med detta?
Även om västmedier i stor utsträckning erkänner “rysk-ortodoxins oförmåga att fördöma blodsutgjutelserna i östra Ukraina, som kostat 10 000 liv” och erkänner att “ryska ortodoxa affärsmän och tjänstemän spelat en viss roll för att driva upp konflikten“, insisterar de fortfarande att kalla den rysk-ortodoxa kyrkan för “kyrklig” och betraktar den som sådan. Men denna organisation är i själva verket inte en kyrka, utan en förlängning av den ryska staten, en strukturell enhet av FSB (tidigare KGB) och Rysslands presidentadministration. Den används som ett propaganda- och intelligensnätverk, samt täckmantel för affärer.
Den tidiga sovjetperiodens förföljelser
Nyckeln till denna slutsats ligger i historien om den brutala förföljelsen av det ortodoxa samfundet under den tidiga sovjetperioden och i kyrkans följande domesticering.
De blodiga attackerna på det ortodoxa prästerskapet, massakrer i Ryssland och andra territorier ockuperade av bolsjevikerna började 1917 och fortsatte med varierande grad av hänsynslöshet fram till 1943. 1917-1935 arresterades mer än 130 000 rysk-ortodoxa präster. 95 000 av dem dödades. Under bolsjevikernas tidiga år mördades ofta präster med exemplifierande grymhet. Därefter registrerade kyrkans handlingar endast under utrensningarna 1937 och 1938. Då arresterades 168 300 medlemmar av det rysk-ortodoxa prästerskapet, av vilka över 100 000 arkebuserades. Repressionerna 1917-1943 slog ut det mesta av det befintliga ortodoxa prästerskapet, resten avskräcktes till yttersta lydnad.
Josef Stalin låter återuppliva den rysk-ortodoxa kyrkan
Under andra världskriget beslutade Josef Stalin att återuppliva den rysk-ortodoxa kyrkan för att använda den som ett politiskt och ideologiskt verktyg. Stalin sammankallade ryska kyrkans tre metropoliter den 4 september 1943 och föreslog skapandet av Moskvas patriarkat. Metropoliterna accepterade erbjudandet och fick tillstånd att sammankalla ett rådsmöte. En av de tre, Alexius (Simanskiy), valdes till patriark i Moskva och hela Ryssland 1945. Mitrokhin- och KGB-arkiven, offentliggjorda av Ukrainas säkerhetstjänst i december 2017, bekräftar att delegaterna från den rysk-ortodoxa kyrkans råd var noggrant utvalda och kontrollerade av lokala NKVD-organisationer. Som ett resultat var alla delegater antingen agenter eller officerare i NKVD, föregångaren till KGB i Sovjetunionen.
Denna överenskommelse med Stalin gav upphov till slutet av systematisk blodig förföljelse av den ortodoxa kyrkan i Ryssland och markerade början på samarbetet mellan den rysk-ortodoxa kyrkan och sovjetstaten. Mellan 1945 och 1959 utvidgades kyrkans officiella organisation kraftigt, även om enskilda medlemmar av prästerskapet ibland fortfarande arresterades och dömdes. Antalet aktiva kyrkor i Sovjetunionen uppgick till 25 000. Vid 1957 hade omkring 22 000 rysk-ortodoxa kyrkor blivit aktiva. Men 1959 initierade Chrusjtjov en kampanj mot kyrkan och tvingade fram stängningen av cirka 12 000 kyrkor. År 1965 förblev färre än 7 000 kyrkor aktiva. Medlemmar av kyrkans hierarki fängslades eller avskedades. De ersattes av lydiga präster, varav många hade band med KGB.
Förstärkt statskontroll
År 1965 förstärktes statskontrollen över den ortodoxa kyrkan i Sovjetunionen, främst i Ryssland och Ukraina. Detta gjordes genom att två statliga myndigheter slogs samman i Rådet för Religiösa Frågor (SDR) som opererade under Sovjetunionens ministerråd. Denna diktatoriska myndighet kom hanterade religiösa organisationer i hela Sovjetunionen. Några år senare skrev vice ordförande i SDR, Vasiliy Furov, en rapport till kommunistpartiets centralkommitté:
“Synoden ligger under rådets kontroll. Frågan om urvalet och placeringen av dess permanenta medlemmar har varit och förblir i rådets händer. Kandidaterna från icke-permanenta medlemmar har redan kommit överens med rådets ansvariga personal. Patriarken Pimen och synodens permanenta medlemmar utarbetar dagordning och samordnar den heliga synodens beslut med oss” (i.e. SDR).
Rådet för Religiösa Frågor
1975 fick SDR full officiell kontroll över kyrkans angelägenheter på gräsrotsnivå. Detta genom sin rätt att besluta om registrering av religiösa samfund (eller församlingar) och att utfärda tillstånd att utföra gudstjänster. Denna organisation utarbetade rapporter för den ideologiska avdelningen för kommunistpartiets centralkommitté som därefter skickade information till KGB. I Ukraina kritiserades myndigheten även för att vara för hård.
Kandidaterna för alla nyckelpositioner i kyrkan, inklusive biskopar, stöddes av den ideologiska avdelningen för kommunistpartiets centralkommitté och KGB. Präster användes som infiltratörer i kyrkorna och i organisationer som Världsfredsrådet, Kristna Fredskongressen och Fosterlandets Gemenskap (grundat av KGB 1975). 1989 bekräftade Konstantin Kharchev, den tidigare ordföranden för SDR, att den rysk-ortodoxa kyrkan strikt kontrollerades av kommunistpartiets centralkommitté, särskilt av dess ideologiska avdelning.
Senare, i en intervju den 8 juni 2015, sade han följande om kyrkans ledare: “De var sovjetmaktens blod och vener. Titta på deras biografier – de är alla samma. Några av dem var också sekreterare för primära Komsomol-organisationer under sin ungdom. Sedan skapades biografier för dem. Långsamt togs de genom kyrkans karriärstadier, via akademins rektor, det vill säga biskopen. De genomlystes, som vid röntgen”.
Kyrkan och KGB:s kontraspionage
Vid det femte KGB-direktoratet (kontraspionaget) fanns det en hel fjärde sektion som arbetade med kyrkliga angelägenheter. Det är precis här som Vladimir Putin började sin karriär som en KGB-officer. Sektionen kontrollerade de utnämnda prästerna och skapade biografier för framtida kyrkliga ledare. Denna avdelning utbildade agenter för det första KGB-direktoratet, som i sin tur skickade kyrkliga ledare utomlands, för att skapa en välvillig syn på Sovjetunionens position och politik på internationell nivå samt att samla in information.
Omständigheterna kring kuppförsöket 1991
I januari 1992 inrättades en parlamentarisk kommission i Ryssland för att undersöka orsakerna och omständigheterna kring kuppförsöket 1991. Kommissionens rapport, som publicerades den 6 mars, innehöll chockerande uppenbarelser: “KGB-medlemmar med pseudonymer som Svyatoslav, Adamant, Mikhailov, Nesterovitj, Ognev och andra gjorde resor utomlands anordnade av den rysk-ortodoxa kyrkans avdelning för yttre förbindelser ledd av dåvarande metropolit Kirill (Gundiaev), den rysk-ortodoxa kyrkans framtida patriark, under KGB:s ledning. Uppgifternas karaktär visar att denna avdelning var starkt kopplad till staten och arbetade som ett hemligt KGB-underrättelsecenter bland de troende”.
Två-disciplinär kontroll från sovjetstatens sida
Alla dessa fakta gör det möjligt för oss att dra slutsatsen att rysk-ortodoxa kyrkan vid tidpunkten för Sovjetunionens upplösning var under effektiv systematisk två-disciplinär kontroll av sovjetstaten. Allt från den mycket grundläggande församlingsnivån som öppet förvaltades av regeringen och hela vägen upp till de högre nivåerna av hierarkin som styrdes av KGB. Rådet för Religiösa Frågor (SDR) upplöstes 1991, men det finns starka bevis på att den federala säkerhetstjänsten (FSB) och den ryska presidentens administration tog över och behöll mycket av kontrollen över rysk-ortodoxa kyrkans angelägenheter.
Rysk-ortodoxa kyrkans subversiva aktivitet i dagens Ukraina
Ledarna för den rysk-ortodoxa kyrkan, som nämns som underrättelsekällor och agenter för KGB, både i Mitrokhin- och i KGB-arkiven som offentliggjorts av den ukrainska säkerhetstjänsten SBU, visar att de fortsatte att tjäna kyrkan på karriärstegen. Några av dem erkände öppet samarbetet med KGB, beklagade och förklarade detta som en nödvändig åtgärd för att skydda församlingarna. Men de flesta var tysta, inklusive patriarken Kirill (Gundiaev). Hans förhållande till KGB har varit känt sedan början av 1990-talet när han samarbetade med organisationen under pseudonymen “Mikhailov”.
Konstantin Kharchevs intervju
Låt oss än engång citera Konstantin Kharchev från hans intervju i juni 2015: “Efter 1991 var rysk-ortodoxa kyrkan verkligen integrerad i statens maktstruktur, ungefär som under tsarperioden. Kyrkan har blivit en statlig avdelning. Nu är den i direkt kontakt med alla ministerier och myndigheter, ingår avtal, berättar för oss hur vi ska leva. Naturligtvis är rådet för religiösa frågor (SDR) med övervakning av den rysk-ortodoxa kyrkans ledning och dess handlingar under sådana omständigheter inte nödvändig”.
Dessutom har den rysk-ortodoxa kyrkan fått generös finansiering och skattebefrielse från den ryska staten, vilket har gjort det möjligt att främja kyrkans affärsintressen under mycket mild statsövervakning. Kyrkan har byggt upp ett helt ekosystem av “ortodoxa affärsmän” bestående av de mest olika mörka krafters mentaliteter. En av dem, Konstantin Malofeev, lockades direkt av FSB för att finansiera Rysslands hybridaggression i östra Ukraina. Konstigt kom FSB-officerarna Igor Girkin (aka Strelkov) och Alexander Borodaj att spela en central roll i de tidiga stadierna av Donbass-kriget. Också under Malofeevs chefskap.
Finansiering av ultrahögerpartier i EU
Ukrainas säkerhetstjänst SBU har avlyssnat Malofeevs telefonsamtal, där han ger detaljerade instruktioner och taktiska instruktioner till terroristerna Girkin och Borodaj. Dessa och andra kända fakta vittnar om Malofeevs direkta samband med FSB. Han framträder också i många av InformNapalms undersökningar som inte bara omfattar subversiva och terroristiska aktiviteter i Ukraina, utan också finansiering av höger- och ultra-högerpartier samt andra grupper i EU.
Den rysk-ortodoxa kyrkan har blivit ett attraktivt centrum för andra grupper, såsom ortodoxa fanatiker och chauvinister. Dessa inkluderar Donkosacker, monarkister och till och med ortodoxa fascister i Ryssland. Dessa grupper är huvudkällan till de “frivilliga” som kämpar bland de olagliga beväpnade grupperna i östra Ukraina. De har ett uttalat färgschema, precis som alla typer av “kosacktrupper” som terroriserar människor i Luhansk-regionen. Eller den ryska ortodoxa armén (RPA) och dess olagliga väpnade grupper, som välsignar och stöder både den rysk-ortodoxa och ukrainsk-ortodoxa kyrkan (Moskvas patriarkat). Bland annat är RPA inblandad i plundring, bortförande, tortyr och mord på protestantiska präster i Donbass. Den ukrainska ortodoxa kyrkan (Moskvas patriarkat) är också en fristad för ett antal ortodoxa jihadister i hela Ukraina.
Studie på webbplatsen petrimazepa.com
Tetyana Derkatj, en journalist på webbplatsen petrimazepa.com, har genomfört en storskalig studie av relationerna mellan Ukrainas ortodoxa kyrka (Moskvas patriarkat) och Ukrainas kosackorganisationer. Hon kunde påvisa sambandet mellan femton större stift (Ukrainas ortodoxa kyrka – Moskvapatriarkatet) med olagliga väpnade grupper som är aktiva i den ryska aggressionen i Donbass. I synnerhet innehåller hennes artiklar fotografier av sammankomster med “kosacker” med ryska imperiets banderoller, alternativt flaggor med Kristi symboler. Det är exakt samma flaggor som den ryska hybridhären och dess olagliga grupper viftar med i stridszonen. Således vittnar artiklarna om det systematiska deltagandet av den ukrainska ortodoxa kyrkan (Moskvas patriarkat) i den rysk-ortodoxa kyrkans subversiva verksamhet i Ukraina.
Tragedin i Odessa fackföreningsbyggnad
InformNapalms volontärer har kunnat visa ideologiska länkar mellan den rysk-ortodoxa kyrkan och den ryska presidentens administration. Detta såväl som kyrkans systemiska engagemang i Ukrainas inre angelägenheter genom den rysk-ortodoxa kyrkan och den ukrainska ortodoxa kyrkan (Moskvas patriarkat) – #FrolovLeaks. Vårt team har också analyserat e-postmeddelanden (från 2004 till 2016) som hämtats från kyrkans expert Kirill Frolov. Å ena sidan samarbetade han med ryska politiska figurer som Konstantin Zatulin, Vladislav Surkov, Sergei Glazyev, å andra sidan – med olika “ortodoxa aktivister” i Ukraina och ledningen för den ukrainska ortodoxa kyrkan (Moskvas patriarkat). En serie studier visar en lång historia av engagemang i ukrainska kyrkor och politiska kretsar, tvister i den rysk-ortodoxa kyrkan och offentliga skandaler i Ryssland och Ukraina. Kulminationen är offentliggörandet av del VII som visar det direkta samarbetet mellan sekreteraren i Odessa-stiftet med FSB i finansieringen av “Anti-Maidan” och separatiströrelsen i Odessa. Något som ledde till tragedin den 2 maj 2014 i fackföreningshuset.
Prästerskapets överdådiga livsstil och kärlek till lyx
Den ukrainska ortodoxa kyrkan (Moskvas patriarkat) är en dotterstruktur av den rysk-ortodoxa kyrkan, som har tjänat och fortsätter att tjäna pro-ryska propaganda. Kyrkan ber för Rysslands och Putins armé och vägrar att utföra begravningar av stupade ukrainska soldater. Den främjar uppfattningen av ryssar, vitryssar och ukrainare som “ett folk”. Med andra ord upprepar kyrkan ryska statsmedias största propagandaklichéer.
De ryska ortodoxa kyrkans högre präster och många kollegor i Ukraina är kända för sina överdådiga livsstilar och kärlek till lyx. Enligt ortodoxa kyrkans ordning avger de löften om icke-besittning. Kärlek till schweiziska klockor, snabba tyska bilar och båtar visar tydligt att de i själva verket inte är representanter för något prästerskap. De är bedragare klädda i kyrkans mantel.
Sammanfattande slutsats
Vi är medvetna om att det finns och har funnits högt andliga och rättfärdiga präster i den rysk-ortodoxa kyrkan, såsom Gleb Jakunin eller Alexander Men. Men de är ganska få, som, trots sin höga moraliska auktoritet, inte hamnar på någon högre nivå i kyrkans hierarki. Sådana präster och sanna troende har bevarat kyrkan under de mörkaste perioderna av Stalins förtryck. De är också den kraft som alltid försöker “städa upp” i kyrkan.
Men prästerskapet både i Ryssland och Ukraina har djupt och systematiskt infiltrerats av sovjetiska underrättelsetjänster och säkerhetsbyråer. Det finns goda skäl att tro att FSB (KGB:s efterträdare) har behållit sitt grepp om den rysk-ortodoxa kyrkans struktur i det moderna Ryssland. Tentaklerna spridda i Ukraina är den ukrainska ortodoxa kyrkan (Moskvas patriarkat). Omfattningen av denna infiltration gör att användningen av ordet “kyrka” blir tvivelaktig. Därför har arbetet med att förena de tre ortodoxa kyrkorna i Ukraina, bort från den ryska ortodoxa kyrkans direkta inflytande, varit av yttersta vikt för Ukrainas nationella säkerhet.
I nästkommande del kommer InformNapalm att belysa och motbevisa några av de favorittalande punkterna i den ryska propaganda som omgett processen för enandet av den ortodoxa kyrkan i Ukraina och dess oberoende autokefali.
Av Artyom Velichko uteslutande för InformNapalm.
Distribution och eftertryck med hänvisning till källan välkomnas!
Creative Commons – Attribution 4.0 International – CC BY 4.0.
Följ oss på Facebook och Twitter.
