Denna artikel bygger på en utredning gjord av det internationella informationskollektivet InformNapalm. Kollektivets OSINT-analyser (open source intelligence) begränsas inte bara till Ukraina.
InformNapalms utredare övervakar kontinuerligt den ryska arméns soldater, oavsett grad och tjänst, som utför eller på annat sätt deltar i den ryska regimens brottsliga aktiviteter i Ukraina, Georgien och Syrien. I denna nya rapport presenteras en krigsförbrytardynasti bestående av två ryska officerare: Fadern – överste Jurij Shtondenko, veteran från den ryska invasionen av Georgien 2008, och Sonen – seniorlöjtnant Vladimir Shtondenko, i tjänst vid den ryska ockupationsbasen i Abchazien.
Överste Jurij Vladimirovitj Shtondenko
Överste Jurij Vladimirovitj Shtondenko. Född 1964 i byn Tyazhinskij i Kemerovo-regionen. Utbildning: Utexaminerad från Omsk Militärhögskola. Sociala nätverksprofiler: Profil 1 ∙ Profil 2.
Militär karriär: Mellan 1987 och 1988 tjänstgjorde Shtondenko som chef för en luftförsvarsenhet i Afghanistan. År 1991 – officer i 68:e motoriserade skyttebrigaden.
1995 – bataljonschef i 167:e motoriserade skyttebrigaden. 2000 – högre chefsstudier vid Moskvas Krigsakademi. 2002 – chef för en arbetsgrupp vid 205:e motoriserade skyttebrigaden i Stavropol.
2005 – regementschef 135:e motoriserade skytteregementet i 42:a motoriserade skyttedivisionen, tillika befälhavare för militärbasen i Prokhladnensk, republiken Kabardino-Balkarien. 2008 – ställföreträdande divisionschef 42:a motoriserade skyttedivisionen i Vladikavkaz.
I augusti 2008 deltog Shtondenko i det ryska angreppet på Georgien. Under en tid tjänstgjorde han som tillförordnad befälhavare för de ryska ockupationsstyrkornas 4:e militärbas i staden Tschinvali, Sydossetien. Från 2012 var han befälhavare för GRU:s 25:e Spetsnaz-regemente (första direktoratet) i Stavropol. I juli 2015 talar uppgifter för att han är befälhavare för den 333:e stridsträningsanläggningen tillhörande västra militärdistriktet, i Mulino, Nizjnij Novgorod-regionen.
Utnämnd till chef för 42:a skyttedivisionen
Här är det på sin plats att förklara vårt intresse för överste Shtondenko. Med hänsyn till hans yrkesmässiga bakgrund och stridserfarenhet i öppna konfliktområden som Afghanistan och norra Kaukasus, ter sig hans utnämning till chef för den 42:a skyttedivisionen helt logisk – en division det ryska försvarsdepartementet beskriver som ”fredsbevarande”.
I början av 2000-talet började Georgien avlägsna sig från sin historiskt betingade koppling till Ryssland och närmade sig istället de demokratiska västmakterna. Georgien arbetade med stöd från Europa och USA på att avlägsna ryska militärbaser från sitt territorium, medan Kreml med alla tillgängliga medel försökte återvinna sin förlorade position. Den enda återstående ryska militära närvaron vid den här tiden var flera mindre ”fredsbevarande” enheter, utplacerade i utbrytarregionerna Abchazien och Samachablo (även känt som Sydossetien).
Redan då, långt före händelserna i augusti 2008, hade Ryssland börjat förbereda sin kommande militära aggression. Till exempel, samtidigt som en bataljon från 42:a divisionen stationerades i Tschinvali på ett permanent ”fredsbevarande uppdrag”, samarbetade den ryska underrättelsetjänsten med lokala separatister, med vapenförsörjning och utbildning inför kommande uppgifter. GRU:s spaningsenheter dök upp i området jämte de så kallade fredsbevarande styrkorna, i syfte att bekanta sig med området och skaffa underrättelser om tänkbara mål. I strid med ingångna avtal började Ryssland dessutom i all hemlighet bygga en militärbas i byn Dzjava, bortom de georgiska och internationella observatörernas kontroll, där man lagrade vapen och utrustning, samt utbildade lokala ”rebeller”.
Som ställföreträdande divisionschef vid 42:a divisionen bevittnade överste Shtondenko denna utveckling i samband med täta resor mellan Vladikavkaz och Tschinvali. Vid ett särskilt lämpligt tillfälle, behändigt nog sammanfallande med den stora strategiska militärövningen ”Kaukasus-2008” och den internationellt uppmärksamhetskrävande olympiaden i Peking, spelade Ryssland upp en rad konflikter i regionen med hjälp av sina egenhändigt skapade, tränade och utrustade separatistgrupper. Sålunda startade kriget mot Georgien, eller som Ryssland cyniskt kallade det: en ”fredsframtvingande operation”. I framkanten av den ryska interventionen stod den ryska 42:a divisionen med en stridsgrupp under ledning av överste Shtondenko.
Många minns fortfarande TV-bilderna från händelserna i augusti där den ryska armén, i stället för att dra tillbaka sina trupper, fortsatte att sprida kaos även efter att vapenvilan undertecknats. Ett exempel på fortsatt aggression var attacken på en georgisk polispostering (Videolänk – 0:25 sek till 0:30 min). Överste Jurij Shtondenko känns igen ibland vandalerna som attackerar fredliga civila och poliser med hjälp av stridsfordon.
Berömmelse och nya uppdrag
Efter en kort period som befälhavare för ockupationsmaktens kontingent i Tschinvali återvände översten till Ryssland. 2012 fick överste Shtondenko ansvar för 25:e GRU-regementet i Stavropol som nyligen bildats under förevändning att ”bidra till säkerheten” för OS i Sotji 2014. En fin säkerhet minsann: listan över regementets uppdrag inkluderade planering och genomförande av gerilla- och sabotageuppdrag, inklusive organisation av och stöd till rebellgrupper.
Här vill vi påminna om att det 25:e Spetsnaz-regementet fångade InformNapalms uppmärksamhet redan i april 2014, i inledningen av Rysslands angrepp i Donbass, medan vi arbetade med att identifiera trupperna som uppträdde i Rysslands folkrättsvidriga och icke-förklarade krig mot Ukraina. Senare har det 25:e regementet ofta figurerat i olika massmedier, tillsammans med andra GRU-enheter, i anknytning till händelserna i östra Ukraina.
Stridsträningsanläggningen i Mulino
Överste Shtondenkos bidrag – från etablering till utbildning och stridsträning – till 25:e regementets framgångar i östra Ukraina har noga uppmärksammats av den ryska arméledningen. Från 2015 identifierar öppna källor som befälhavare för 333:e stridsträningscentret i västra militärdistriktet i Mulino, Nizjnij Novgorod-regionen.
Centrets historia börjar 2011 med ett avtal mellan det tyska företaget Rheinmetall Defence Electronics och Rosoboronservice (det ryska försvarsdepartementets service- och logistikföretag, motsvarande Försvarets Materielverk) för att bygga anläggningen. Trots att projektet inte blev helt färdigställt på grund av 2014 års sanktioner och därefter tvingats förlita sig på nationella resurser för konstruktion av nödvändig infrastruktur, har anläggningen ändå satts i drift. Enligt vissa källor är centret avsett att utbilda enheter endast från det västra Militärdistriktet. Från början var det tänkt att militära utbildningsanläggningar av denna typ skulle byggas i varje militärdistrikt, men på grund av sanktioner har endast två anläggningar färdigställts – den ena i Mulino (västra militärdistriktet), den andra i Ashuluk (södra militärdistriktet).
Information om träningscentret i Ashuluk indikerar att denna anläggning används specifikt för strid- och samverkansövning av bataljonsstridsgrupper (BTG – Battallion Tactical Groups, självständigt opererande sammansatta bataljoner med egna stödförband liknande dem på brigadnivå, i regel kring 1500 man) i södra militärområdet strax före deras ”resor till Rostov och Ukraina”. Exempelvis reste enheter från den 7:e militärbasen (förband 09332 i det ockuperade Abchazien, Georgien) till Ashuluk i Astrakhan-regionen under våren och försommaren 2014. Efter genomgången övning och utbildning placerades de därefter ut i östra Ukraina under sensommaren. Det är också rimligt att anta att bataljonsstridsgrupper ur västra militärdistriktet som placerats ut i Ukraina har övats i Mulino. Enheter från båda militärdistrikten har observerats i östra Ukraina.
Men låt oss återgå till krigsförbrytardynastin Shtondenko. En OSINT-undersökning har fastställt att överstens äldsta son, Vladimir, också är officer i den ryska armén. Han tjänstgör för närvarande på de ryska ockupationsstyrkornas 7:e militärbas i staden Gudauta, i det ockuperade Abchazien, Georgien.
Seniorlöjtnant Vladimir Jurievitj Shtondenko
Seniorlöjtnant Vladimir Jurievitj Shtondenko. Född 1 maj 1989. Sociala nätverk: Profil, fotoalbum och kontakter.
Utexaminerad från Moskvas Militära Befälsakademi 2010, därefter kommenderad till den 7:e militärbasen i Gudauta där han för närvarande är plutonchef på den 3:e motoriserade skyttebataljonens 8:e kompani.
Vissa uppgifter tyder på att 3:e motoriserade skyttebataljonen från Gudauta är engagerad i ”resor till Rostov och Ukraina”.
Vi noterar samtidigt att 7:e militärbasen i Gudauta omnämnts ett flertal gånger i samband med aktiviteter i Ukraina och Syrien. Vi har följt upp enhetens brottsliga verksamhet vid 17 separata tillfällen. En av de senaste personerna av intresse i våra undersökningar är kontraktssoldaten Ivan Ivanov som tilldelades ”Zjukovs Medalj” för sin tid i östra Ukraina och därefter skickades till Syrien.
Det här är inte den första gången ryska soldater exponeras som deltagare i angrepp mot såväl Georgien som Ukraina. För ytterligare information, se våra tidigare artiklar:
- Från ockuperade Tschinvali till ockuperade Krim 2016/03/01
- Erkännande från en fallskärmsjägare från Pskov 2015/11/18
Denna publikation är baserad på OSINT-undersökningar som gjorts av det internationella informationskollektivet InformNapalm, samt uppgifter från andra källor.
Författare: Irakli Komaxidze.
Detta material är särskilt framtaget för publikation av InformNapalm och får återges enligt Creative Commons (cc-by).
Vid all återgivning skall källan anges med länk till materialet. Vi uppmuntrar våra läsare att aktivt dela våra publikationer på sociala nätverk. Den breda allmänhetens kännedom är avgörande för att förstå krigets verklighet.
