Sju år efter den ryska invasionen av Krimhalvön vet hela världen redan med säkerhet att ockupationen inte var en spontan reaktion på den politiska situationen i Ukraina. Anfallet var en väl genomtänkt invasion som planerades av ledningen för det ryska södra militärområdet.
InformNapalm publicerar en analytisk granskning av händelserna 2014, tidigare publicerad av nyhetssidan Український Тиждень. Materialet har kompletterats med bilder och temalänkar till olika OSINT-studier.
Ockupationskontingenten på Krim
Ryssarna visste exakt hur de skulle gå tillväga och vilka styrande organ de skulle skapa. De visste till och med hur dessa skulle tillsättas och hur de skulle legaliseras. Detsamma gällde grupperingen av trupper och styrkor som skulle bildas på den ockuperade halvön. Det gjordes beräkningar om sammansättning av styrkor, underordnade, befäl- och styrsystem och vilka resurser som krävdes.
Planerna var att bygga upp styrkorna på Krimhalvön på grundval av enheter och formationer av Svartahavsflottan som fanns på Krim fram till 2014. I enlighet med en överenskommelse mellan Ukraina och Ryssland om Svartahavsflottans närvaro på Krimhalvön var flottan redan baserad i området. Sovjetiska Svartahavsflottan och andra militära formationer fram till 1991 hade antagits som grundstruktur eftersom detta krävde minimala åtgärder för att återställa bas- och kommandosystem. Under Krim-anfallet gjordes dock justeringar av de tidigare planerna.
Foto: Dynamiken i militariseringen av den tillfälligt ockuperade Krimhalvön. Analys av det ukrainska uppdraget till OSSE.
Integrering av frivilliga avhoppare för att dämpa spänningar
För det första, för att dämpa sociala spänningar och inte skapa femtekolonnare bland de före detta ukrainska väpnade styrkornas militärpersonal, beslutade ockupanterna att integrera frivilliga avhoppare i det ryska försvaret. För det andra, medan Ukraina återhämtade sig efter den första attacken och började försvara sig i öster, blev det nödvändigt för ockupanterna att bilda en styrka på norra Krim. Dess uppgift var att slå mot Ukrainas väpnade styrkor på fastlandet, eller att avvisa en motattack vid ett försök att befria halvön. Först skapades en tillfällig styrka baserad på tilldelade luftbaserade och motoriserade infanterienheter, sedan en permanent kontingent. Slutligen, på grund av kapaciteten hos det ryska militärindustriella komplexet och förändringar i den geopolitiska situationen, var ockupanterna tvungna att överge några av planerna. Så bildades den interspecifika grupperingen av de ryska ockupationsstyrkorna på Krimhalvön.
Enligt uppgifter från Ukrainas väpnade styrkor, från början av 2021, är det totala antalet ryska trupper och styrkor på ockuperade Krim cirka 32,5 tusen. Detta inkluderar havs- och luftkomponenten på upp till 21 tusen personer och landkontingenten på mer än 11,5 tusen, inklusive de som är placerade på en rotationsbasis.
Befälhavaren för den ukrainska flottan, konteramiral Alexij Neizjpapa, säger att Ryssland har förvandlat den autonoma republiken Krim till en kraftfull militärbas. På sju år antalet ytfartyg och ubåtar ökat med 45 %. Det totala antalet är 58 fartyg, inklusive 13 bärare av kryssningsrobotar “Kalibr”. Enligt honom tredubblades antalet ryska stridsflygplan och helikoptrar. Antalet stridsvagnar nådde nästan 40 enheter. Antalet pansarstridsfordon ökade sex gånger, och flera robotsystem 6,5 gånger.
Den totala volymen av den ryska Svartahavsflottans eldkraft på Krimhalvön när det gäller räckvidd. Foto: Український Тиждень.
Militär uppbyggnad på Krimhalvön
I sju år har ryssarna forslat vapen till Krim och förvandlat halvön från en kurort till en offensiv militärbas. Och Ryssland fortsätter att överföra vapen än idag. Till exempel lovade den militärpolitiska ledningen nyligen att öka antalet trupper på Krimhalvön till 45 tusen de kommande åren.
Det första man bör ägna uppmärksamhet åt är ökningen av robotangreppspotentialen, främst på grund av bärare av “Kalibr” NK/PL kryssningsrobotar med en räckvidd på 220 till 300 km. Dessutom finns sjömålsrobotsystemet “Bal” med en räckvidd på 120 km och “Bastion” (300 km) längs kusten.
En av de viktigaste operativa och strategiska egenskaperna hos alla militära flottor är “total salva”, dvs mängden sprängämnen som avfyras i den första salvan jämfört med tillgångarna i hela flottan. Hittills är den totala salvan för Svartahavsflottan med robotar 73 ton. Detta är en viktig parameter som inte bara bör ge upphov till oro för Svarta havsländerna utan också följs av Nato-partner i centrala och östra Medelhavet. Frågan är varför och hur stridspotentialen har ökat så mycket?
Huvudfartyget från Projekt 11356, Amiral Grigorovitj, återvänder till Sevastopol från en stridstjänst i Medelhavet i december 2016. Foto: Rysslands försvarsministerium.
Förstärkning med fregatter och patrullfartyg
Först och främst har stridspotentialen ökat genom att utöka marinen med fregatter och patrullfartyg från Projekt 11356. Detta visar återigen att förstärkningen av Svartahavsflottan på Krimhalvön planerades av Ryssland långt före ockupationen. Projekt 11356 är nästa steg i Projekt 1135M, utvecklat för den indiska marinen. Det var för Indien som sex fregatter i Talvar-klassen byggdes mellan 2000 och 2010 vid varven Baltijskij och Jantar (Kaliningrad) i samarbete med det ukrainska statliga företaget Zorja-Masjprojekt. Därefter beslutade de ryska myndigheterna att utveckla en serie för sin egen flotta. Mellan 2010 och 2013 byggdes ytterligare sex fartyg i Kaliningrad. Före 2014 levererades ukrainska gasturbiner till tre av dem och två år senare återvände fartygen till Ukraina på fiendens fartyg. På grund av det ukrainska embargot som infördes efter den rysk-ukrainska väpnade konflikten kunde tre fartyg inte byggas.
Ubåten Velikij Novgorod från Projekt 636 i Sevastopol-bukten, mars 2019. Foto: Rysslands försvarsministerium.
Den andra komponenten, som avsevärt ökade stridspotentialen för Svartahavsflottan, var ubåtar från Projekt 636. Före 2014 fanns det de facto en enda ubåt i Alrosa-klassen prån Projekt 877V. Den andra existerande ubåten B-380 behöver inte listas som en stridsenhet, eftersom den permanent var under reparation. Detta ansågs vara klart otillräckligt för Svarta havet. Och under 2010 beslutade den ryska flottans befäl att bygga sex ubåtar under Exportprojekt 636, vilket är en fortsättning på Projekt 877 Varsjavjanka. På grund av Ukrainas vapenembargo mot den ryska Svartahavsflottan valdes en ny bas för ubåtbrigaden. Konstruktionen av ubåtar flyttades till Novorossijsk på fastlandet. Ubåtarna anlände sedan till Svartahavsflottan under andra halvan av 2014 fram till slutet av 2016. Även om den nyetablerade fjärde ubåtbrigaden numera är baserad i Novorossijsk tillbringar de mycket tid vid förtöjning i Sevastopolbukten.
Korvetten Serpukhov från Projekt 21631 vid mynningen av Sevastopolbukten, mars 2016. Foto: Rysslands försvarsministerium.
Mindre patrullbåtar och korvetter
På grund av de begränsade möjligheterna för produktion av fartyg i den “bortre marina zonen” har Ryssland de senaste åren specialutrustat Svartahavsflottan med mindre patrullbåtar och korvetter. Sedan 2015 har flottan utökats med sex korvetter från Projekt 21631 (Buyan-M-klassen), byggda för Svartahavsflottan och Östersjöflottan. De byggs på Zelenodolsk-varvet i Tatarstan och färjas längs de inre vattenvägarna till Azovska sjön och Svarta havet (de två första överfördes till Östersjöflottan). Den senaste Grajvoron-korvetten anlände till flottan den 30 januari i år. I framtiden kommer ytterligare en eller två båtar från detta projekt att levereras till Svartahavsflottan.
Förutom korvetter producerar Zelenodolsk-anläggningen också patrullbåtar för Svartahavsflottan, särskilt Projekt 22160 (typ Vasilij Bykov). Sedan 2018 har flottan utökats med fyra båtar från detta projekt. Den senaste, Sergei Kotov, sjösattes den 29 januari och sex båtar planeras i slutet av 2023. Den tredje serien byggs vid skeppsvarvet Zaliv i staden Kertj på Krim. Detta borde inte bara vara en anledning till en utvidgning av internationella sanktioner mot varvet, utan också föremål för förhandlingar mellan Ukraina och länderna runt Svarta havet om att begränsa dessa båtar till deras territoriella hav. I synnerhet bör Turkiet förbjuda Bosporen för dem.
Sjösättning av patrullbåten Sergei Kotov från Projekt 22160 vid Zaliv-varvet, januari 2021. Foto: Rysslands försvarsministerium.
Markstyrkor på Krimhalvön
Att öka grupperingen av den ryska flottans fartyg i Svarta havet är ett allvarligt hot mot grannländerna. Men för Ukraina är det också extremt farligt att en offensiv gruppering av markstyrkor bildas på Krimhalvön.
Antalet markstyrkor på Krim är mer än 11,5 tusen, det vill säga mer än en tredjedel av den totala militärkontingenten på halvön. Markstyrkorna består endast av arméenheter, fallskärmsjägare och marinister, exklusive olika paramilitära formationer som Rosgvardija.
Detta är en operativ taktisk allians av markstyrkor, underordnade marinens befälhavare. De kan utföra militära operationer på egen hand eller som en del av olika gruppering av flottans styrkor. Detta koncept att underordna hela försvarsstyrkan till befälhavaren för marinen tillämpades för första gången i början av 2000-talet i Östersjön. Då var alla enheter i Kaliningrad-enklaven underordnade Östersjöflottans befälhavare. Efter ockupationen av Krimhalvön nåddes den logiska slutsatsen att grunda Östersjöflottans 11. armékår i Kaliningrad (april 2016). Därefter, 2017 grundades Svartahavsflottans, Ishavsflottans (Norra flottans) och Stillahavsflottans armékårer.
22. armékåren i Simferopol, Krim
Armékår № 22 med bas i Simferopol inkluderar ❶ 126. kustförsvarsbrigaden, militär enhet 12676, byn Perevalnoje. Brigaden är bildad på grundval av den integrerade 36. brigaden från den ukrainska flottan. ❷ 126. spaningsbrigaden, militär enhet 67606, Sevastopol. Enheten är bildad på grundval av REC-centret för den ukrainska flottan, samt flyg- och militära underrättelseenheter. ❸ 126. artilleriregementet, militär enhet 87714, byn Perevalnoje. Brigaden är bildad på grundval av den 406. brigadartillerigruppen i Ukrainas marinstyrkor. ❹ 126. luftvärnsrobotregementet, militär enhet 83576, Sevastopol. ❺ 126. CBRn-skyddsregementet, militär enhet 86862, Sevastopol och andra stödenheter.
❻ 810. marininfanteribrigadens enheter (mestadels taktiska enheter i luftburna och motoriserade skyttebrigader) är också underordnade högkvarteret för armékåren. Styrkorna är roterande som en del av en attackenhet på norra Krim och består av upp till 1,5 tusen man.
11. och 22. armékårens uppgifter
Uppdragen för 11. och 22. armékåren är likartade. Båda utför defensiva och offensiva militära operationer längs kusterna, både oberoende och i samarbete med trupper i de västra respektive södra militärdistrikten. Och om 11. armékårens huvuduppgift är att erövra Suwałkikorridoren som förbinder de baltiska länderna med Polen och resten av Nato, så är Krim-truppernas uppgift att erövra vattenreservoaren i Kakhovka. En annan uppgift är att genomföra en offensiv (eller motoffensiv) i riktning mot Melitopol (Ukrainas fastland). För detta, enligt den ryska militären, har 22. armékåren allt den behöver, från rustning till kraftfulla robot- och artillerienheter.
Ett karakteristiskt tecken på förberedelser för offensiva stridsoperationer anses vara omfördelningen av specifika enheter nära gränsområdet.
På flygfältet Dzjankoj i januari 2015 bildades det 39. helikopterregementet med Ka-52-rekognoserings- och attackhelikoptrar (1 esk), Mi-35 och Mi-28 attackhelikoptrar (2 esk) och Mi-8AMTSh (3 esk). Under 2016 och 2017 ville ockupanterna också omplacera luftangreppsbataljonen från det 97. regementet i den 7. luftburna divisionen till Dzjankoj, på grundval av vilken de skulle bilda ett separat luftburet angreppsregemente. Av någon anledning har dessa planer ännu inte realiserats, men tanken på att bilda en luftburen enhet i strukturen “Flyganfallsregemente – Luftskyddsregemente” är ganska logisk och har inte helt begravts.
Två Su-30M2 landar på Belbek flygfält efter en flygning från Kuban-regionen till Krim, december 2018. Foto: Rysslands försvarsministerium.
Stulet luftrum
Under sju år av ockupation har Ryssland skapat en tillförlitlig “skyddande kupol” över Krim genom ett kraftfullt flygvapen och markförsvarssystem. Vi pratar främst om upprustningen av olika regementen på Krim, som Ukraina hade beväpnat med S-300PS och nya S-400 luftvärnsrobotsystem. Samtidigt har skyddszonen mot fiendens flygplan ökat från 75-150 km till 400 km. Ryssarna kan faktiskt slå ut stridsflygplan i Ukraina innan de når linjen för att använda vapen.
Antalet stridsflygplan och frontlinjejaktflyg baserade på flygplatserna på Krim har också ökat i storlek (när det gäller antalet flygplan tre gånger). Dessa är Su-27SM och Su-27P stridsflygplan, Su-30M2 attackflygplan på Belbek flygplats i Sevastopol. På Gvardeiskoje flygplats (Ostrjakovostationen), vid Svartahavsmarinens 43. attackflygregemente (2 esk Su-30SM, 12 st. – Su-24M/MR, 12 st.), som flyttades till Saki (Novofedorovka) har det 37. blandflygregementet bildats (2 esk Su-24, 12 st. – Su-25, 12 st.).
Tu-22M3-bombplan
När det gäller rykten om att Tu-22M3-bombplan kommer att överföras till Krim, är detta inget annat än en fabel för att skrämma Nato. Tu-22M3-flygplan var baserade på flygplatserna i Gvardeiskoje, Saki, Oktjabrskoje och Veseloe fram till 1991.
Poängen var att bombplan från Krim-flygplatser skulle anfalla Natos baser i centrala Medelhavet under det kalla kriget. Huvudmålet var då USA:s sjätte flotta i Neapel, som kunde attackera Bulgarien och västra Rumänien. Idag är Rumänien och Bulgarien medlemmar i Nato, väl skyddade av de allierades luft- och missilförsvar. Således blir mål i Medelhavet inte aktuella för Rysslands strategiska bombflyg. Bara för att uppnå användning av vapen utan att komma in i fiendens luftförsvarszon, skulle ett Tu-22-bombplan från något Krim-flygfält behöva flyga mot det ryska fastlandet och Azovska sjön. Sedan, efter en skarp sväng, öppna eld men direkt över Krim. Moskva insåg snabbt detta och övergav denna idé. Enstaka Tu-22-flygningar till Krim från flygbaser i centrala Ryssland är möjliga, men de kommer att vara demonstrativa till sin natur och tjäna till att utbilda besättningar.
Ett Tu-22M3-bombplan lyfter. Foto: Dmitrij Pitjugin, GFDL.
Den svaga punkten i Svartahavsflottan är bristen på modernisering av ubåtsjaktflygplansflottan. Antalet föråldrade Be-12 amfibieflygplan ökar ständigt i antal. Det finns bara fem amfibieflygplan kvar i varierande grad av stridsberedskap som en del av Svartahavsmarinens 318. blandflygregemente i Katja. Den ryska tillverkningsindustrin har inte kunnat erbjuda någon modern ersättare. Ett enda långväga Il-38N marinspanings- och ubåtsjaktflygplan, som flyttades till Jejsk 2017 kan inte heller ersätta dem.
Kurort med kärnvapen
På tal om militariseringen av Krim kan man inte ignorera problemet med förekomsten av kärnvapen på halvön, trots att det idag spekuleras mycket i detta ämne.
Enligt författaren till denna artikel var, är och kommer kärnvapen att finnas i Svartahavsflottan. Vi talar dock om taktiska kärnvapen. För att förstå frågan måste man skilja mellan strategiska och taktiska kärnvapen. Strategiska kärnvapen tillhör kärnkraftstriaden, som inkluderar interkontinentala ballistiska robotar (ICBM), ubåtsbaserade ballistiska robotar (SLBM) och kärnvapen för strategisk luftfart. Det finns inga strategiska kärnvapen på Krim. Men om vi pratar om taktiska vapen med en kärnvapenstridsspets (BRBM), kan de i marinen vara allt från kryssningsrobotar till torpeder och reaktiva sjunkbomber. Det finns inga större skillnader mellan robotar med ett konventionellt stridshuvud och kärnvapenstridsspets. Nästan alla moderna markbaserade luftförsvarssystem kan också bära kärnvapenstridsspetsar.
Det är känt att Svartahavsflottan tidigare hade taktiska kärnvapen som lagrades, servades och utrustades på 820. förvaringsanläggningen inom sektor “C” i Balaklava och i Kara-Koba-dalen nära byn Sakharnaja Golovka. Efter 1994 avlägsnades ammunitionen, enheterna upplöstes och en kärnvapenarsenal började byggas i Krasnodar-territoriet i Ryssland.
Det är dock en sak att tillhandahålla kärnvapen och en annan att ha ammunitionen ombord redo för användning. Enligt instruktioner måste kryssaren Moskva ha minst åtta robotar, varav två med kärnvapen. Ubåten Alrosa har sex torpeder, varav en har kärnvapen. Tidigare hade Ukraina inte möjlighet att kontrollera närvaron av kärnvapen på ryska fartyg stationerade i Sevastopolbukten. Men sådana frågor kan beräknas med indirekta tecken.
Direktorat № 12, Svartahavsflottans sjätte specialavdelning. Lenin Street 27, Sevastopol. Foto: Wikimapia.
12. huvuddirektoratet i Sevastopol
Direktorat № 12 ansvarar för driften av kärnvapen i flottan, säkerställer skydd mot strålning och skyddar kärnanläggningar mot terrorister. Det är intressant att det står en unik Ka-27E-helikopter vid 872. helikopterregementet på Katja flygplats.
Foto: Ka-27E-helikopter vid 872. helikopterregementet på Katja flygplats.
Detta är en speciell strålningsrekognosceringshelikopter utrustad med mycket känslig utrustning för rekognosering av läckage av radioaktivt material och kärnammunition på fartyg från ett avstånd på upp till 3 km. Fram till 2014 flög denna Ka-27E varje vecka över Sevastopolbukten och fortsätter till denna dag. Därför kan vissa slutsatser dras av detta.
När man bedömer den militära grupperingen på den ockuperade halvön bör man inte glömma att Krim inte är en separat stat och att Svartahavsflottan inte är dess väpnade styrka. Krimkontingenten är bara en del av Rysslands försvarsstyrka. Och i händelse av en väpnad konflikt kommer det att vara samarbete med andra enheter i de ryska väpnade styrkorna.
Artikeln är författad av Pavel Lakiitjuk, chef för säkerhetsprogrammet vid Centrum för Globala Studier (Strategi XXI).
Läs även
- Den ryska armén visar hur den förbereder sig för att bryta mot internationell rätt
- Den ryska ockupationen av Krim och händelserna den 27 februari 2014
- En dold ny rysk radarstation KASTA-2E1 har upptäckts i Donbas
Distribution och eftertryck med hänvisning till källan välkomnas! Creative Commons – Attribution 4.0 International – CC BY 4.0. Följ oss på Facebook och Twitter. Läs mer om hur Du stödjer InformNapalm.
