Den 15 juni utvidgade den amerikanska senaten återigen sanktionerna mot Ryssland. Trots de tyska politikernas och medias hysteri, som för ett halvt år gav intrycket att de aldrig trodde på det amerikanska systemet och trodde att en enda, inte särskilt kunskapsbelastad president kunde vara det land som i århundraden varit en symbol för frihet.

Faktum är att det amerikanska systemet fortsätter att arbeta för att upprätthålla principerna om demokrati och grundläggande lagar som har funnits sedan slutet av andra världskriget. Reaktionen från tyska politiker såg konstig genom på det här meddelandet: Den tyska utrikesministern Sigmar Gabriel, som hävdade att “Europas energiförsörjning är en fråga för Europa, och inte Förenta staterna”, var särskilt kritisk.

Europas energiförsörjning

Den europeiska energiförsörjningen, som den tyska utrikesministern talar om, innebär i detta sammanhang handel med en diktatur som den fascistiska Kremlregimen i Ryssland. Medan man lämnar etiska frågor åt sidan är Nordstream-2 inget annat än att medvetet driva Europa till totalt beroende av Ryssland. Av alla, har Ukraina lärt sig vad gas- och energiutpressning betyder. Och Kiev har lyckats bryta sig bort från denna farliga situation. Under tre år är Ukraina helt oberoende av Ryssland. Varför Tyskland försöker sätta sig i samma situation som Ukraina tidigare var är en fråga för tyska näringsidkare och dess politiker.

ADF-partiet och Rysslands brott

Men det upphör inte med detta. Ett tyskt parti, som motsätter sig Amerika men blundar för Rysslands brott, är AFD. Under sin senaste kongress visade partiet inte bara en fullständig brist på empati för Krims lidande, utan också fullständig avsaknad av minsta förståelse för internationell rätt. Detta parti saknar också alla former av grundläggande kunskaper i historia. Enligt den tyska tidningen Die Welt hävdar dess toppkandidat Alexander Gauland att “sanktioner alltid är politiskt fel och inte kommer att returnera ett uns av Krim. Denna halvö var en gång ett gammalt rusiskt område, och kan därigenom inte återbördas till Ukraina”.

Bortsett från detta bör det sägas att sanktionerna mot Ryssland redan har gett effekt, vilket lätt kan bekräftas utifrån ekonomisk statistik och rapporter från ryska medier. Det är emellertid inte klart hur den ovannämnda “toppkandidaten” fick en uppfattning om Krim som “ett gammalt rusiskt område” och varför halvön “inte kan returneras till Ukraina”?

Denn ryska historikern Andrei Zubov

Utan att vara historiker är det möjligt att citera ett utdrag ur en artikel med titeln “Vårt Krim?” av den ryska historikern Andrei Zubov, som publicerades 2014 i den ryska tidningen Vedomosti:

I antiken och medeltiden dominerade många olika stater Krimhalvön med många olika människor. Ryssland fanns inte vid den tiden och det fanns endast få ryssar och slaver. Furstendömet Tmutarakan, styrt av rurikiderna, existerade på 1100-talet i Taman (Kuban). De hade förmodligen en del av östra Krim och var i ett slags ett lydstatsberoende av Konstantinopel. En djupare studie av antiken talar snarare för Kievs rätt till Krim än Moskvas. Vid den tiden existerade inte Moskva alls. Kiev var “alla ryska städers moder”, exakt där Ruriks tron var.

Krims historia

Därefter dominerades bysantinerna, mongolerna och den gyllene horden halvön. Krims sydkust vände sig från Konstantinopel till Genua under andra hälften av 1200-talet. Genueser grundade också furstendömet Theodoro. Sommaren 1475 erövrade det osmanska riket Krim. Från halvöns stäppområden och Priatsovye höll det ottomanska khanatet Krim som en vasallstat. De tog besittning över sydkusten. Krims befolkning var brokig på den tiden. Det fanns fortfarande många greker, italienare, armenier, karaiter (karéer) och slaver. Stäppbefolkningen var mestadels av mongolisk härkomst. Bergs- och havsbefolkningen var europeisk. Krimtatariska blev gradvis det gemensamma språket för gemensam kommunikation. Muslimer, kristna från olika inriktningar och judar bodde sida vid sida på halvön. Men det här underbara landet var aldrig ryskt, inte förrän i april 1783.

Det ryska imperiet

I april 1783 blev Krim anslutet till det ryska imperiet. Krimkhanatets styre var grymt. Krims infödda befolkning krympte till en femtedel på grund av emigration till monoteistisk Turkiet och grymheter av de nya myndigheterna i slutet av det 18:e århundradet. Krims kristna överfördes av fursten Potemkin till norra Pritchernomorye, en stäpp norr om Svarta havet. Så hade han förstått skyddet av Krims monoteister, som Ryssland beviljades efter freden i Küçük Kaynarca 1774.

Katarina och Alexander II

Många av dem konverterade till islam för att undvika utvisning. Det ryska styret på Krim var inte någon välsignelse för ursprungsbefolkningen. Muslimerna förlorade sitt vatten- och markägande som nu hade givits till den ryska adeln eller staten. Jordägare gjorde det inhemska folket till brukare. Under 100 års ryskt styre, från Katarina II till Alexander II, lämnade cirka 900 000 muslimer Krim. På deras plats kom kristna från det osmanska riket, greker, bulgarer och armenier. Kolonialister kom från Ryssland, Tyskland och Österrike. Herrarna ersatte övergivna områden med ukrainska och bulgariska bönder. På Krim var den tatariska befolkningen 87,6% år 1795, 35,6% 1897, 25% 1925 och 19,4% 1939.

Imperiet inkluderade inte bara Rysslands nuvarande territorium, utan också en stor del av Ukraina, Vitryssland, Kazakstan, Kaukasus, Baltikum. Även en del av Polen och Finland tillhörde imperiet. Och alla folk odlade jorden med svett och tårar. Många ukrainare, vitryssar, georgier, baltiska tyskar, polacker deltog i Krimkriget 1853–1856 på den ryska sidan. Det ryska imperiet var ett mångfacetterat land, och dagens Ryssland kan knappast ha anspråk på något territorium bara för att det var en del av Romanov-riket. Bolsjevikerna avskaffade det ryska imperiet och grundade en ny stat med arbetare och bönder. De delade området i flera formellt oberoende stater, förenade i Sovjetunionen.

Sovjetunionen

De gränser som fastställdes under Sovjetunionen bekräftades efter dess upplösning. Detta genom internationella fördrag och proklamationen, bland annat genom Rysslands egna självständighetsförklaring. Enligt Belavezjaavtalet, som har erkänts över hela världen, och Rysslands stora fördrag med Ukraina år 1997, fastställdes gränserna och Krim förblev ukrainskt. Det ryska imperiet och det ottomanska riket var två helt skilda världar. Det osmanska riket styrde Krim i tre århundraden, och Ryssland bara under 134 år. Den ryska sovjetrepubliken, vars efterträdare idag är Ryssland, styrde Krim från 1920 till 1954, endast i 34 år. Och den ukrainska sovjetrepubliken och dagens Ukraina, i 60 år, från 1954 till 2014.

Krims rättsliga situation

Om den rättsliga situationen kring Krim och de många fördragen som borde garantera Ukrainas territoriella integritet, där Ryssland alltid fungerar som undertecknare, har Ryssland brutit mot följande internationella fördrag när Krim annekterades i mars 2014: Slutakten från Helsingfors – OSSE. Artikel 5 i avtalet om upprättandet av CIS (1991). Punkt 2 i Budapestavtalet om säkerhetsgarantier om Ukrainas anslutning till icke-spridningsfördraget (1994). Artikel 2 i fördraget om vänskap, samarbete och partnerskap mellan Ukraina och Ryssland (1997). Fördraget om den ukrainska och ryska statsgränsen (2003).

Tyska politiker verkar ofta omfamna rysk propaganda utan att kunna hantera ämnet. Så sent som i mars 2017 besökte företrädare för Vänsterpartiet och CDU ockuperade Krim och kränkte ukrainsk lag. En av dem, Willy Wimmer, har nu ett femårigt förbud mot inresa till Ukraina.

Rysk propaganda

Tyska journalister, som i sina artiklar hävdar att Krim skänktes till ukrainska SSR av ryska SSR 1954, vill visa att de är duktiga. Detta är emellertid också en efterapning av rysk propaganda. Till exempel överfördes områdena i östra Donbass och Taganrog, som tillhörde ukrainska SSR, till ryska SSR 1925. I gengäld förväntades det ukrainska ledarskapet få området runt Belgorod och östra Sloboda-Ukraina, som var befolkade med ukrainare.

Men deras hopp om ett rättvist utbyte var förgäves. Krim var fullständigt ett ödelagt område efter 1941–1944-deporteringarna ursprungsbefolkningen, ända fram till 1954 då ukrainska SSR “tilldelades” Krim. Under alla omständigheter kan detta tidsfördröjda utbyte inte beskrivas som en “gåva”.

Internationell rätt

När vi börjar ignorera och tvivla på fördrag och internationella lagar som gäller sedan slutet av andra världskriget kanske man undra vad detta kommer att leda till? Kommer Tyskland att organisera en folkomröstning i Königsberg imorgon? I motsats till påståenden om “ett ryskt Krim” är Königsberg tyskt område. Ska vi verkligen ta det här farliga steget, eller borde vi stödja dem som fortfarande vill behålla internationell rätt och grundläggande principer?

Av Irina Schlegel.

Detta material är särskilt framtaget för InformNapalm och får återges enligt Creative Commons (CC-BY).

Vid all återgivning skall källan anges med länk till materialet. Vi uppmuntrar våra läsare att aktivt dela våra publikationer på sociala nätverk. Den breda allmänhetens kännedom är avgörande för att förstå krigets verklighet.